Uppe i Nordnorge fick den blivande diktaren vid mycket unga år pröva på hårt kroppsarbete, men han synes också tidigt ha känt sin diktarkallelse. Omkring 20 år gammal gjorde Knut Hamsun — namnet hade han tagit efter den gård, Hamsund, där föräldrarna slagit sig ned — ett försök att i Kristiania leva på sin penna. Försöket utföll olyckligt, men skänkte honom stoff till den roman, ”Sult”, varmed han ett decennium senare skulle slå igenom. Är 1880 vände Knut Hamsun fosterlandet ryggen för att liksom så många andra norrmän söka sin lycka i Amerika. Under två tvåårsperioder kom han att vistas i Förenta staterna, där han försörjde sig inom diverse yrken, även som kroppsarbetare, men utan annat resultat än att han tillägnade sig ett livslångt hat till Amerika, amerikaner och amerikansk livsstil. Efter återkomsten till Europa 1889 utgav han i Köpenhamn en elak satir med titeln ”Fra amerikansk Aandsliv”, där han röjde en inställning till USA, som kom att få märkliga negativa intryck under andra världskriget. Under första världskriget, närmare bestämt 1917, utgav han det storartade epos, som får betraktas som höjdpunkten i hans produktion, ”Markens Gröde”. Med denna roman om nyodlaren Isak, representanten för det fria och produktiva bondeståndet, lika väl som för den naturmystik, vilken blev ett slags religionssurrogat hos Hamsun, nådde diktaren också den framgång, som avkastar inte bara berömmelse utan även pengar. Han köpte gården Nörholmen, som han sedan brukade i många år, och 1920 mottog han det litterära nobelpriset. En betydande litterär produktion — omfattande också åtskilliga arbeten för scenen •— hade föregått ”Markens Gröde”, och Hamsun nedlade ingalunda sin penna efter den stora triumfen, även om han efter förvärvet av Nörholmen gärna betecknade sig som lantbrukaren, ”som råkat skriva några böcker”. Händelserna fogade det emellertid så att han, i stället för att åldras som sitt folks vördade och älskade nationaldiktare efter Björnson, under det sista decenniet av sitt liv betraktades och behandlades som landsförrädare. Härtill medverkade både yttre tilldragelser och en inre disposition hos Hamsun. Han hade vunnit en stor marknad för sina böcker i Tyskland, medan varken amerikaner eller engelsmän visat honom någon uppskattning. Han var inte och hade aldrig varit ”demokrat”, tvärtom fanns hos honom starka sympatier för ”herrefolks”- och ”ledarskaps”-tankarna; i Quislings parti Nasjonal Samling hade han tidigt vunnit medlemskap. Det gjorde ändå ett hart när förlamande intryck på hans landsmän, då han omedelbart efter det tyska överfallet på Norge den 9 april 1940 tog parti för inkräktarna och uppmanade norrmännen att upphöra med ett motstånd, som han fann gagnlöst och olyckligt. Det parti för tyskar och quislingar han därmed tog ändrade han aldrig. Han drabbades också efter krigsslutet av ödet att ställas till ansvar för sitt partitagande. Domen inskränktes dock till att han åtdömdes att utge 325 000 kronor i skadestånd till staten, en summa som han för övrigt fick låna, dels direkt av sin förläggare Harald Grieg och dels i bank genom Griegs förmedling och med förlagsaktier som säkerhet. Denna sistnämnda omständighet kan anföras som ett exempel på vilket överseende de norska patrioterna endast några år efter krigsslutet visade den store diktaren. När känslostormen inför förräderiet bedarrat, framträdde också mycket annorlunda än man tidigare föreställt sig det. Det vill synas som om Hamsun aldrig tänkt sig att Norge skulle uppge sin nationella självständighet i ett tyskbehärskat Europa. Han stack inte under stol med att han avskydde rikskommissarien Terboven och önskade honom bort från Norge. Han var långt ifrån imponerad av Hitler personligen. När han knappa fyra år efter högsta domstolens slutliga dom gick bort, var som det tycktes redan mycket försonat. Knapphändigt men slagkraftigt formulerades de intellektuella norrmännens omedelbara reaktion av Arnulf Øverland med orden: ”Kan vi lära något av Knut Hamsun? Ack, nej, dessvärre, men jag tror att vi kan läsa honom på nytt.” 285