fram chefen för utlandshjälpen, Averell Harriman, i ett försök att mota Kefauver. Den som partiet helst ville ha var dock guvernören i Illinois, Adlai Stevenson, men denne vägrade att kandidera med hänsyn till sina förpliktelser mot valmännen i Illinois. Det demokratiska partikonventet sammanträdde liksom det republikanska i Chicago, och efter vanligheten ett par veckor senare. Där visade det sig genast att Stevensons anhängare var mycket starka, trots att de alltjämt inte hade någon fullmakt från hans sida. Vid den första voteringen ledde visserligen Kefauver med 340 röster mot 273 för Stevenson, medan sydstatssenatorn Russell fick 268. I andra omröstningen ökade Kefauver till 3621A, men Stevenson hade med 3241^ knappat in på försprånget. Russell hade endast ökat till 294. Före tredje omröstningen drog sig Harriman tillbaka och dirigerade 121 röster till Stevenson, som därmed fick bara 3 röster mindre än de 616 han behövde. Kefauver drog sig då tillbaka, varpå Stevensons nominering godkändes med acklamation. Guvernören uppgav då sitt motstånd och accepterade kandidaturen. Vicepresidentkandidat blev senator John Sparkman från Alabama. Valkampanjen fördes till en början på ett högt plan men urartade efter vanligheten till personlig smutskastning, ehuru inte från de båda huvudmotståndarnas sida. Demokraterna gjorde det mesta möjliga av Eisenhowers brist på inrikespolitisk erfarenhet, och ett stort nummer blev också vissa penningmedel som Nixon fått som hjälp att finansiera en tidigare kampanj i Californien. Större effekt hade republikanernas angrepp på korruptionen inom den demokratiska förvaltningen och Eisenhowers löfte att personligen resa till fronten i Korea för att söka nå ett hederligt slut på kriget, men det avgörande var generalens ofantliga prestige, som skickligt utnyttjades under slagordet ”1 like Ike”. Eisenhower gjorde upp med senator Taft och vann därmed dennes bistånd, och han drog sig icke för att sluta förbund med sådana politiker som senator McCarthy. Stevensons valtal hade en klarhet och intellektuell kvalitet som gav honom allmän aktning, och han fick verksamt stöd av president Truman. Dennes negervänliga politik väckte emellertid anstöt i Södern, där den demokratiska partiorganisationen i Texas gick över till Eisenhowers läger. Valets utgång blev att Eisenhower segrade i 39 stater med 442 elektorer, medan Stevenson endast vann i 9 stater med 89 elektorer. Av de traditionellt demokratiska sydstaterna gick inte mindre än fyra — Florida, Tennessee, Texas och Virginia — över till republikanerna. Något liknande hade inte hänt sedan 1928, då Södern revolterade mot katoliken Al Smith. Sammanlagt avgavs för Eisenhower 33,9 milj, röster och för Stevenson 27,3 milj. Att Eisenhowers seger var rent personlig framgår av att hans parti endast vann en ytterst knapp majoritet i kongressen. I den nya senaten fick republikanerna 48 platser och demokraterna 47, vartill kom en oavhängig, medan partiställningen i representanthuset blev 221 republikaner, 213 demokrater och en oavhängig. Under övergångstiden före regimskiftet etablerades samarbete mellan den avgående och den tillträdande administrationen. Eisenhower sände två delegater, senator Lodge och bankiren Dodge, till Washington för att etablera kontakt med ämbetsverken, särskilt i fråga om budgetarbetet, och besökte även personligen president Truman i Vita huset. Veckorna efter valet utsåg han också sina blivande ministrar och gick med på att Taft skulle bli den nya senatens ledare. I början av december avlade han i enlighet med sitt vallöfte ett tre dagars besök i Korea. 360