gång, men inte större än den osäkra internationella konjunkturen berättigade till. Trots den fortsatta strama penningpolitiken — Nationalbankens diskonto var oförändrat 5 % sedan november 1950 — kunde man upprätthålla bostadsbyggandet i samma utsträckning som under 1951, och detta påverkade gynnsamt arbetslösheten, så att procenttalet för november, 11,1, var lägre än för november 1951, 11,5; för första gången på halvtannat år en lägre månadsprocent än året förut. Totala antalet medlemmar i arbetslöshetskassorna var i november 657 000. Av dessa var 72 600 arbetslösa, men endast hälften hade varit lediga mer än en vecka. Två års borgerlig regering Den borgerliga regeringen i Danmark, en koalitionsregering mellan Venstre (motsv. bondeförbundet) och konservativa folkpartiet (motsv. högern), firade den 28 oktober 2-årsjubileum. Det är en minoritetsregering, och då den 1950 avlöste den socialdemokratiska regeringen var det ingen som spådde den någon större livslängd. Men dess sansade politik gav den en ständigt förbättrad ställning i fokmedvetandet, och den uppnådde resultat, inte minst på det ekonomiska området, som var så betydande, att den fått anhängare även utanför de båda partiernas gränser. Regeringschefen, statsminister Erik Eriksen — född på Fyn 1902, lantbrukar-son, utbildad lantbrukare, arrendator och därefter ägare av faderns gård, medlem av folketinget 1935, jordbruksminister 1945—1947 —, kunde med en viss stolthet i december sammanfatta resultaten av regeringens ekonomiska politik på följande sätt: Under loppet av de två åren lyckades man öka de danska valutareserverna med c:a en miljard kr. Antalet arbetslösa, som under en övergångsperiod, medan industrien lades om från mindre till mera nödvändiga varor, var i stigande, visade under loppet av 1952 en nedgång med ett par tusen, fastän antalet arbetslöshets-försäkrade stigit med 5 000. Trots att Danmark efter Koreakrigets utbrott var det västeuropeiska land vars varuutbytesförhållande i utrikeshandeln minskat mest steg de danska grosshandelspriserna med endast 25 %, medan de norska och svenska steg med 40 %. Häremot svarade en ökning i detaljhandelspriserna som var mindre än i många andra länder. Statsbostadsobligationer för en miljard kronor Som en huvudpunkt i regeringens ekonomiska saneringspolitik framhävde Finanstidende den utväg regeringen funnit för att upprätthålla sysselsättningen inom byggnadsverksamheten utan att löpa någon inflationsrisk. Under de strama kreditförhållandena på hösten 1951 råkade bostadsbyggandet i betydande finansiella svårigheter, enär bankerna nekade att ge byggnadslån. Danmarks Nationalbank gick då med på att återbelåna privatbankernas byggnadslån men ställde gentemot regeringen det villkoret, att den disponibla penningmängden härvid inte fick ökas. Regeringen gick då med på att utge statsobligationer för att neutralisera en ev. likviditetsförbättring. Möjligheten att administrativt genomföra denna åtgärd fanns i en lag av 1946 om stöd åt bostadsbyggandet, enligt vilken finansdepartementet bemyndigades att utfärda statsobligationer i samma omfång som bostadsdepartementet beviljade statsbyggnadslån. 362