Statsrådet Hedlund stannade kvar Deklarationsmålet mot inrikesminister Hedlund (se SvD Ä. XXX sid. 75) var även under år 1953 föremål för stor uppmärksamhet. Många stämmor i pressen och annorstädes fordrade i detta sammanhang herr Hedlunds avgång som statsråd, men varken herr Hedlund själv eller regeringschefen fann en sådan åtgärd nödvändig. Hovrätten för Nedre Norrland ogillade i mars, med ändring av häradsrättens dom — som hade gått ut på bötesstraff för makarna Hedlund —, åtalet under förmenande, att makarna hade förfarit oaktsamt men att oaktsam-heten icke var grov i skattestrafflagens mening. Statsministern förklarade i ett tal, med syftning på fallet Hedlund, att man icke har rätt att falla undan för en opinion grundad på missuppfattningar. Högsta domstolen fastställde den 25 juni häradsrättens dom beträffande herr Hedlund, medan däremot hans maka friades, liksom fallet hade varit i hovrätten. Den slutliga utgången blev alltså den, att herr Hedlund fick böta 1 400 kronor. Statsministern utsände i början av juli efter återkomsten från en semesterresa i England en kommuniké, enligt vilken han icke kunde finna, att skäl förelåg för herr Hedlunds avgång med anledning av Högsta domstolens utslag. Kommunikén var av följande lydelse: Högsta domstolens dom har bekräftat vad redan underrätterna konstaterat, nämligen att statsrådet Hedlunds underlåtenhet att i hustruns deklaration uppta visst inkomstbelopp berott på glömska. Ingen ifrågasätter, att glömskan skulle ha varit avsiktlig eller sätter eljest hans hederlighet i tvivels-mål. Ur denna synpunkt finns det därför ingen anledning att kräva hans avgång ur regeringen. Den nästa frågan är huruvida vad som förekommit är ägnat att rubba det politiska förtroende, som ett statsråd bör åtnjuta. Framför allt är härvid det egna partiets ställningstagande av vikt. Bondeförbundet har nyligen omvalt herr Hedlund till partiets ordförande och därmed tillkännagivit, att dess förtroende är orubbat. Under sådana förhållanden kan jag inte finna, att skäl föreligger för herr Hedlunds avgång. Under året skedde icke heller någon ändring i herr Hedlunds ställning. Bondeförbundets riksstämma i Katrineholm omvalde den 15 juni — alltså innan Högsta domstolens beslut var känt — med acklamation och på förslag av en enhällig valberedning herr Hedlund till partiets ordförande. I ett inlägg i första kammarens debatt i medio maj om ränte- och kreditpolitiken berörde herr Nordenson (h) också herr Hedlunds utsatta ställning med anledning av deklarationsmålet och yttrade, att efter talesättet utsatt kort ligger skulle man kunna bilda uttrycket utsatt statsråd sitter. Herr Nordenson antog, att det endast var fråga om månader, innan man fick se herr Hedlund placerad på en landshövdingestol. I en bok, som förre överståthållaren Torsten Nothin i november utgav med titeln Regeringsmakt och rättssäkerhet och som i vissa avseenden kritiserade regeringspolitiken, bemötte författaren även statsministerns nyssnämnda kommuniké angående herr Hedlunds kvarstannande som statsråd. Herr Nothin framhöll, att han tog upp Hedlunds-målet från rent rättslig synpunkt. Den reaktion, som utlöstes i vida kretsar, var — förklarade han — att här hade skett ett åsidosättande av principen om lagtillämpningens likhet för alla. Efter ett motsvarande utslag beträffande vilken person som helst skulle ingen länsstyrelse ha ansett sig kunna medverka till att den sakfällde placerades i exempelvis en taxerings- eller prövningsnämnd. Och då borde, ansåg herr Nothin, konsekvensen ha varit densamma för den som har att utöva chefskapet för rikets samtliga länsstyrelser med deras uppgifter på beskattningsväsen-dets område. Maktkoncentrationen hos regeringen kritiserad Den ovannämnda boken av förre överståthållare Nothin avsåg att i första hand påvisa, att den enskildes rättssäkerhet alltmer svävade i fara genom maktkoncentra- 60