Helander affär en Av redaktör CURT FALKENSTAM Få rättsfall har någonsin fångat hela svenska folkets intresse så som affären med de anonyma breven vid biskopsvalet i Strängnäs. Fastän saken endast gällde ett så jämförelsevis ringa brott som ärekränkning, blev den i pressen och den offentliga diskussionen föremål för en uppmärksamhet som inte ens kommit de senaste årens allra största kriminalaffärer till del. Till denna utveckling bidrog flera omständigheter, främst naturligtvis att den nyutnämnde biskopen i Strängnäs, Dick Helander, själv stod i centrum för misstankarna om att ha författat och spritt de anonyma breven. Därtill kom att någon direkt fällande bevisning om hans skuld ej kunde förebringas, medan däremot en lång rad indicier pekade på biskopen som gärningsman. Själv förnekade biskop Helander hela tiden, inför offentligheten, inför ärkebiskopen och inför domstolen, varje skuld. Allt detta skapade en ovisshetens atmosfär kring processen. Dess förlopp blev också synnerligen dramatiskt genom att nya avslöjanden kom undan för undan — de sista och viktigaste omedelbart före slutfasen i målet. Biskopsvalet Bakgrunden var följande. Den 7 maj 1952 förrättades biskopsval i Strängnäs stift efter biskop Aulén, som pensionerats. Då en del icke röstberättigade deltagit och deras röster ogillades, överklagades valet, vid vilket Helander ej kommit på förslag. Det upphävdes av K. M:t, och nytt val förrättades den 22 oktober samma år. Då avgavs 94 röster för domprost Gösta Lundström, 88 för kyrkoherde G. A. Danell, 80 för Helander, som då var professor i Uppsala, 71 för professor Hj. Lindroth och 58 för kyrkoherde H. Ljungberg. Publikbild utanför Uppsala rådhus, då målet mot biskop Helander upptogs till domstolsbehandling. 73