tiden nalkades sitt slut höll kungen tacktal och formade därvid denna sentens: Stockholmaren är ej alldeles lik någon annan människotyp. Det gäller ända tillbaka till de första stockholmarna som grundläde staden. Stockholms 700-årsjubileum blåses in mot en bakgrund av medeltida gavlar och gränder. Detta var alltså det officiella. Så mycket mer av samma slag blev det inte under sommarens lopp. Desto mera blev det av allmän glädje och trivsel på gator och torg. Främst och framför allt det torg som den förste Bernadotten skapade åt Karl XIII men som återfått sitt gamla namn Kungsträdgården. Jubileumssom-maren blev Kungsträdgårdens sommar och en upplevelse för stockholmare och främlingar som utan tvekan ställde alla andra arrangemang i skuggan. Det hade länge talats och tävlats om utformningen av denna centrala plats. Med några skenbart enkla pennstreck löstes gåtan av jubileumskommittén och Stockholms parkarkitekter. Med en estrad, några restaurang- och utställnings-paviljonger, ett antal vattendammar, strålkastare, skulpturer och blommor skapades en intim men rymlig miljö kring den lille kungens stora staty. Det var i själva verket ett lyckokast som var svårt att uppfatta för förståndet. Man framhöll också från sakkunnigt håll att erfarenheten måste ge nya impulser för platsens framtid. På Kungsträdgårdens fri-luftsscen gavs under sommaren 280 föreställningar som besöktes av två och en halv miljoner människor. Över 1 500 artister och musiker uppträdde och en halv miljon utbetalades i gager. Vidare kan sägas att jubileumssommaren medförde 1 000 olika evenemang mot beräknade 700. Det mesta kostade för publikens del icke ett öre. Det var stadens näringsliv som stod bakom, och givetvis ingick reklamen i kalkyler och program. Men det var en trivsam reklam, och det som bjöds stod ofta i allra högsta klass. En beaktansvärd omständighet i sammanhanget är att det inte bara var lätta inslag av underhållning som tilldrog sig den stora publikens intresse. Även religiösa program förekom, och flera av friluftsscenens stora kvällar hade just denna karaktär. Den sista högtidskvällen framfördes ett historiskt krönikespel som bar mottot ”På vakt för Stockholm”. 87