Kyrkokrönika 1953 Av docent ÅKE V. STRÖM Från en ytlig synpunkt råder det intet tvivel om att den mest framträdande händelsen i 1953 års svenska kyrkoliv var dr Dick Helanders korta sejour som biskop i Strängnäs. I föregående krönika nämndes, att frågan om vem som skulle bli Gustaf Auléns efterträdare ”vållade sällsynt stort bryderi” men att därtill så småningom utnämndes ”en lärd, skicklig och omstridd kyrkomän”. Detta snäva omdöme var icke formulerat på måfå. De initierade anade något av vad som skulle komma. Rent profetiskt ter sig nu det bibelspråk, varmed ärkebiskopen den 22 mars vigde Helander till biskop: ”Den som talar av sig själv, han söker sin egen ära; men den som söker dens ära, som har sänt honom, han är sannfärdig, och orättfärdighet finnes icke i honom” (Joh. 7:18). Helanderprocessen skildras på annat håll i Årsboken, och här är inte platsen att söka bedöma den skada, som åsamkats svenska kyrkan. Två ting bör dock betonas. Det första är, att olyckan började redan när Helander valdes och utnämndes till biskop, trots alla varningar. Den andra synpunkten är, att kyrkan eller den teologiska fakulteten i Uppsala icke har gemensam skuld i det lyckligtvis enastående som inträffat. Med all rätt skrev Svensk Kyrkotidning: ”Inför den jordiska rättvisan är det meningslöst att tala om allas eller mångas skuld, när blott en uppenbart är skyldig”. Utom denna riksskandal var kyrkan förföljd av flera olyckor av personell art under året: en präst i Karlstads stift kom i delo med biskop, domkapitel och världslig rätt, en i Göteborgs stift fick varning och en i Stockholms stift suspenderades. Men trots enskilda undantag tycktes press och allmänhet kunna skilja på sak och person, och någon direkt skärpning av relationerna mellan folk och kyrka kunde inte förmärkas. Största intresset tilldrog sig säkerligen det allmänna kyrkomötet, som var samlat i Stockholm under september. Icke mindre än 42 skrivelser avläts till K. M:t. En del av de frågor, som berördes i föregående krönika, behandlades däri, främst frågan om pastoratsindelningen. Sakkunniga med kammarrådet Schalling som ordf, hade i februari framlagt ett principförslag, som gick ut på att minska pastoratens och därmed kyrkoherdetjänsternas antal med 193, från 1 350 till 1 157, och i stället öka antalet kyrkoadjunkter. Det beräknades att genom denna anordning skulle c:a 400 kyrkor regelbundet bli utan gudstjänst vissa söndagar. Debatten i kyrkomötet kom huvudsakligen att röra sig om önskvärdheten att behålla så många enprästpastorat som möjligt, där personkännedom och själavård kunde få intimare karaktär. En uppvaktning för konung, regering och kyrkomöte den 22 september av 600 representanter för församlingarnas kyrkoråd gick i denna riktning. Att sammanlysa — eller rättare avlysa — gudstjänster befanns vara en juridisk tvistepunkt, där man t. o. m. föreslog s. k. lagtolkning. Kyrkomötet beslöt hos K. M:t anhålla om översyn av förslaget med större hänsyn till vikten av enprästpastorat och söndaglig gudstjänst i alla kyrkor. Bland kyrkomötets övriga ärenden kan nämnas följande. Diakonien och dess prästerskap föreslogs fastare inorganiserade i kyrkan, varjämte fängelsepräster borde tillsättas vid de större fängelserna. Smärre ändringar beslöts i vigsel- och dopritualen, och ny förenklad kollektkungörelse antogs. Åtgärder begärdes för 108