tiska verksamhetsfrågor. Förbundet syftar till en samordning av vissa bestämda utbildnings- och verksamhetsfrågor, i avsikt att nå en ökad totalinsats, samtidigt som en dylik samverkan också skulle ge klarare uttryck för den enhet mellan Kristi bekännare, om vilken Nya testamentet talar. Av de åtta medlemssamfunden har hittills två oreserverat anslutit sig till det planerade frikyrkoförbundet, nämligen Svenska Missionsförbundet och Metodistkyrkan. Svenska Baptistförbundet anslöt sig i princip men under förutsättning att samtliga övriga medlemmar av Frikyrkliga Samarbetskommittén också anslöte sig. De återstående fem medlemssamfunden bordläde ärendet för vidare överläggning. Även om denna tröghet i portgången uppfattats som en missräkning för dem, som i frikyrkoförbundet såg förverkligandet av en mera förpliktande frikyrklig arbetsgemenskap, hade man å andra sidan klar förståelse för betydelsen av att här skynda långsamt. Samtliga berörda samfund, med undantag för Metodistkyrkan, har en kongregationalistisk struktur och är därmed beroende av att beslutet förankras direkt i de djupa medlemskadrerna. Varje församlings självständighet gör att det vill till något av en folkomröstning för att ett samfunds verkliga inställning skall komma i dagen. Det råder heller ingen tvekan om att de gemenskapsideal och den insikt om samarbetets nödvändighet, som låg bakom konstitutionsförslaget, håller på att genomsyra folkmeningen. Inte minst är detta fallet beträffande ungdomen. Vissa isolationistiska tendenser skall naturligtvis å andra sidan inte heller underskattas. Under tiden har vart och ett av de svenska frikyrkosamfunden ånyo lagt bakom sig ett verksamhetsår, fyllt av betydande offer och arbetsinsatser, både på hemmissionens och den yttre missionens fält. Enbart i form av gåvor till missionen bland icke kristna folk hade de fria samfunden i Sverige under 1953 samlat omkring tio miljoner kronor. Utöver vad denna gärning betydde i fråga om sitt rent religiösa huvudsyfte måste den också ses som en betydelsefull svensk insats i hjälpen till de underutvecklade länderna. På vissa av missionsfälten svarade svensk mission för mycket väsentliga delar av såväl sjukvården som skolväsendet. Under 1953 hade några av de svenska missionssällskapen vid sina årsmöten besök av andligt mogna och intellektuellt högtstående representanter för de infödda dotterkyrkorna. Främst må här nämnas pastor Matteus Basilwa, en rikt utrustad lärare och församlingsledare från Svenska Missionsförbundets fält i Kongo. Basilwas far såldes en gång som slav. Själv intar han en ledande plats bland sitt folk. Två av samfunden jubilerade under året. Svenska Alliansmissionen firade sitt hundraårsjubileum den 30 maj—7 juni och Svenska Missionsförbundet sitt sjuttiofemårsjubileum den 9—14 juni. Vid båda tillfällena erinrade representanter för kyrka och stat om den svenska folkväckelsens stora betydelse. Vid Missionsförbundets jubileum i Stockholm talade bland andra ecklesiastikminister Persson, biskop Brilioth och pastor Lewi Pethrus. Ledarskifte skedde under året i två av de svenska frikyrkosamfunden. Metodistkyrkans mångårige och aktade ledare, biskop Theodor Arvidson, avgick den 1 april 1953. Han hade då varit Metodistkyrkans biskop för Norden och de baltiska länderna sedan 1946. Biskop Arvidsons insats inskränkte sig icke till det i och för sig stora och betydelsefulla fält som hans egen kyrka utgjorde. Han räckte till också för frikyrkliga och samkristna uppgifter i vidare sammanhang. Bland annat var han i tio år ordförande i Frikyrkliga Samarbetskommittén. Han efterträddes som biskop i Metodistkyrkan av rektorn vid kyrkans teologiska skola i Göteborg, fil. lic. Odd Hagen. Biskop Hagen är född i Trondheim, Norge, 1905, och blev efter 114