Den med närmare 600 milj. kr. ökade bruttonationalprodukten representerade inkomster för löntagare, enskilda företagare, bolag och affärsverk. Eftersom inkomstökningen för privata personer enligt riksräkenskapsverkets kalkyl utgjorde cirka 3 procent eller cirka 800 milj. kr. (från 27,2 till 28,0 mdr kr.), antydde denna utveckling en nedgång i inkomsterna för bolag och statliga företag. Ökningen av den privata konsumtionens volym på cirka 3 procent mellan 1952 och 1953 fördelade sig på samtliga kostnadsgrupper utom bränsle, lyse och kläder, inom vilka grupper konsumtionen i stället föll något tillbaka jämfört med 1952. Inom livs-medelsposten fortsatte konsumtionen att stiga beträffande främst vin och läskedrycker, cirka 13 procent vardera. Jämfört med förkrigstiden har konsumtions-volymen av nämnda produkter mer än fördubblats. Bland de varaktiga konsumtionsvarorna översteg inköpen av personbilar 1952 års nivå med inte mindre än 35 procent. 1953 kunde betecknas som det definitiva genombrottet för utbredningen av den svenska bilismen till bredare folklager. Försörjningsläget när det gällde importen erbjöd under 1953 mycket gynnsamma aspekter i anslutning till det helt omkastade läget på de internationella råvarumarknaderna. Någon brist på råvaror rådde med andra ord icke längre. Problemställningarna hade helt förts över till exportsidan, där det gällde att genom ökade för-säljningsansträngningar söka hävda sig i det under 1953 kraftigt skärpta konkurrensläget. De mot årets slut aviserade kraftiga prisstegringarna för kaffe ingav dock vissa betänkligheter. Produktion och investeringar Räknat i 1 9 5 2 års priser steg den svenska bruttonationalprodukten under 1953 med drygt 3 procent eller med nära 1,4 miljard kronor, jämfört med 2 procent och cirka 800 milj. kr. ett år tidigare. Även om ökningen alltså var större än under 1952, nådde siffran inte upp till produktionsökningarna under 1940-talets senare hälft. Bakgrunden till denna utveckling kunde främst sökas inom den egentliga industrien, som svarar för 40 procent av den totala produktionen. Trots att den egentliga industriens bidrag till den ökade totala produktionen endast stannade vid cirka U/2 procent, antydde utvecklingen dock en betydande stegring av produktiviteten som resultat av utmognade investeringar och en därjämte ökad rationalisering. Sysselsättningen inom industrien sjönk nämligen under 1953 med cirka 3 procent. Antalet sysselsatta inom industrien reducerades sålunda med cirka 19 000 efter en åderlåtning också året förut på 18 000. Den nämnda produktionsökningen hänförde sig främst till konsumtionsvaruindustrien — inte minst textil-och sömnadsindustri — medan kapitalvaruindustrien, främst verkstäderna, fick vidkännas en produktionsminskning. De väsentligaste tillskotten i 1953 års totala produktion hänförde sig till jordbruket (-|- 6 procent), medan tillskottet från byggnadsverksamheten utgjorde 10 procent samt från handel och offentlig verksamhet 6 procent. Beträffande industriproduktionen må slutligen nämnas att förlängningen av semesterperioden från 14 dagar till tre veckor beräknades medföra ett produktionsbortfall med cirka 1 procent för hela 1953. Livsmedelskonflikten i maj bidrog också till att sänka det industriella produktionsresultatet. Enligt Konjunkturinstitutets preliminära beräkningar steg de totala bruttoinvesteringarna under 1953 med närmare 1 300 milj. kr. till drygt 13 miljarder kr. eller cirka 11 procent, räknat i 1952 års priser. De privata bruttoinvesteringarna steg 6 procent till drygt 7 miljarder kr. och de offentliga med 17 procent till nära 6 miljarder kr. Av den totala ökningen föll ungefär lika mycket på byggnads- och anläggningsverksamheten som på övriga investeringar — huvudsakligen maskiner 134