I ÅRETS MARGINAL Sjätte studentämnet Efter mycket betänkande har vi beslutat välja det sjätte studentämnet till ämne för dagens skrivning. Redan dess formulering innebär i själva verket en överraskande kritik: ”Sveriges författning enligt grundlagarna och i verkligheten”. Att vi här kommer att främst uppehålla oss vid en enda av dess paragrafer, Regeringsformen § 16, skulle förmodligen räknas oss till last, om vi befann oss bland abiturienterna, men må här vara tillåtet, emedan den utgör vad som kallats svenska folkets Magna Charta. Den som känner behov att pröva hur vi efterlever andra paragrafer kan ju roa sig med att sticka grundlagen under armen och knalla in på riksbanken för att få sina sedlar utbytta mot guld. En så huvudlös laglydnad skulle omedelbart avvisas. Den som till äventyrs skulle vilja idka högläsning av grundlagen i riksbankens lokaler skulle säkerligen avhysas med polishjälp under hänvisning till ett annat parti av grundlagen, där det står att man får ha sin frihet endast om man ”därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer”. Alla dessa grundlagar förutsätter, det är det förargliga, att statsmakten rättar sig efter dem. Det är statsmaktens — konungens, som lagen uttrycker sig — vilja att hålla sina utfästelser som det hela hänger på. Det går en rak linje från medeltidens konungaförsäkringar fram till den nyare tidens grundlagstiftning. Professor Herlitz påpekar att Runebergs dikt ”Landshövdingen” ofta missuppfattas: det är på goda grunder inte Sveriges lag själv, som Wibelius åberopar gentemot den främmande generalen, utan hans härskares löfte att respektera den. Den respekt, som en rysk ockupationsgeneral visade för ett främmande lands lagar, besvärar emellertid inte alls dagens inhemska makthavare. Regeringsformens sextonde paragraf borde läras utantill i folkskolorna; möjligen kunde det ge svenska folket någonting av den intimitet med sin författning som amerikanerna har, förknippad med vaksamhet mot avvikelser i efterlevnaden. Nu skadar det inte att läsa upp åtminstone början av § 16: ”Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta till liv, ära, personlig frihet och välfärd utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom, i den ordning Sveriges lag och laga stadgar föreskriva”. Om man har majoritet i den lagstiftande församlingen kan man naturligtvis styra och ställa med Sveriges lag och laga stadgar ungefär som det passar en. Men eftersom grundlagen ännu inte formellt satts ur kraft begär signaturen ”Arg skattebetalare” härmed i kraft av grundlagen att få underkastas rannsakning och dom innan staten vid nästa uppbörd avhänder honom allt hans lösa gods. Det är svårt att säga var gränsen går. Men man har åtminstone tidigare ansett, att om beskattningen stiger över vissa gränser den får karaktären av en rättsstridig konfiskation. Alldeles uppenbart stridande mot grundlagen är det när man helt godtyckligt bestämmer att Andersson, Pettersson och Lundström har alldeles för mycket och att större delen av deras gods, löst eller fast, bör fördelas på en mängd andra personer. Framför allt har förmögenhetsskatten och kvarlåten-skapsskatten tydligt angivits ha till syfte att utjämna egendomsfördelningen. Det rör sig här verkligen om att utan rannsakning och dom avhända eller avhända låta. Det var naturligtvis i fullt medvetande härom som Svea hovrätt på sin tid avgav sitt veto mot dessa nya skatter. Men hr Wigforss, som då stod för indrivningen, gav attan i både grundlagen och Svea hovrätt. Den bistra sanningen är naturligtvis att grundlagen åtminstone till stora partier är död och begraven. Regeringen skottade graven. Sörjande skattebetalare reste vården. Vi får hoppas att den generation, som nu fått dess tragiska öde i studentämne, en gång kan återuppväcka den från det döda. (Erik Wästberg i SvD den 12 mars.) Den 1 oktober avgick kontraktsprosten Erik Meurling i Kristdala församling. Han blev den siste av sex Meurlingar far och son, som i obruten följd varit kyrkoherdar i församlingen sedan 1708. Med kvinnosidan inräknad hade släkten Duraeus-Meurling i tio led innehaft kyrkoherdeämbetet i den småländska församlingen sedan 1582. 214