Den svenska idyllen i barndomens värld äger knappast någon äktare skildrare än Elsa Beskow. Hon blev en klassiker med sina bilderböcker, som lett så många generationer svenska barn — ja, även utländska — in i diktens rike. Men det var inte främst fantasiens underland utan framför allt en levande frisk verklighet med allt vad barnen kunde höra och se med igenkännandets glädje. Det finns nästan alltid något konkret att ta på i Elsa Beskows böcker, och där finns inte minst en stark känsla för den svenska naturen. Hennes första bilderbok ”Sagan om den lilla, lilla gumman”, som kom redan 1897, blev inledningen till något nytt inom den svenska barnlitteraturen: en glad och sund realism, en spegling av en godhet, som inte är släkt med sentimentalitet. Så gled Elsa Beskows många figurer in i den svenska barndomen, de blev snart sagt varje unges andliga egendom. Vi är alla — vi som föddes efter 1897 — mer eller mindre uppfostrade med Elsa Beskows ”Putte i blåbärsskogen”, med ”Tomtebobarn”, med ”Gnällmans” och ”Mors lilla Olle”, vi har stått och varit utklädda blommor i hennes ”Blomsterfesten i täppan”, vi kan inte se den gula kantarellen utan att tänka på hennes lustiga Kantarellfamilj, och hur många är vi inte, som alltid tycker, att tant Grön, tant Brun och tant Gredelin tittar ut ur fönstren i småstadens gamla hus. Hennes böcker har blivit en brygga mellan generationerna, som på nytt kan mötas i alla hennes bilder och berättelser. Hon är dock den ouppnådda just i sin art, i sitt ”riktiga” sätt att uppleva barnens stämningar och känslor inför vardagens situationer i hemmet och naturen. Helge Ericson Förre generaldirektören Helge Ericson avled den 14 augusti i en ålder av 63 år. Han avlade sin civilingenjörsexamen 1912 och hade då valt telefontekniken som sitt arbetsfält. Vid hans bortgång skrev förre generaldirektören Waldemar Borgquist bl. a. följande i SvD: Troget hållande sig till teletekniken ägnade Helge Ericson sig växelvis åt Telegrafverkets och L M Ericssons tjänst. Som ingenjör i Telegrafverket under åren 1913—1928 förvärvade han den gedigna kännedom om telefonrörelse, som en energisk man kan vinna på en sådan post. År 1928 tog han anställning hos L M Ericsson inom dess kommersiella avdelning och deltog därvid i den kamp, som då fördes om förvärv av telefonkoncessioner i olika delar av världen. Under 1930 återgick han emellertid till Telegrafverket, nu som chef för dess verkstäder i Nynäshamn, vilka under hans ledning utvidgades, utvecklades och rationaliserades såväl med hänsyn till maskinell utrustning som arbetsmetoder. Så följde år 1939 hans utnämning till generaldirektör och chef för Telegrafverket. Där genomförde han snart en ändring av Telegrafstyrelsen och distrikten, som gav åt det ständigt växande verket en utvidgad och effektiv topporganisation. När L M Ericsson år 1942 sökte en ny chef föllo blickarna främst på Helge Ericson. Denne var varmt fästad vid Telegrafverket. Han bibehöll också hela sitt liv starka sympatier för detta verk och sina kamrater där. Men efter moget övervägande accepterade han L M Ericssons erbjudande att bli bolagets verkställande direktör. Genom sitt frejdiga och vänsälla väsen, sin personliga auktoritet och sin förtrogenhet med telefonteknikens olika arbetsområden lyckades Helge Ericson lätt att friktionsfritt övertaga ledningen. Gustaf Hellström En av de aderton i Svenska akademien författaren Gustaf Hellström avled den 27 februari. Han var född 1882. Efter avlagd fil. kand.-examen i Lund ägnade sig H. helt åt litterär och publicistisk verksamhet. Under åren 1907—11 var han Dagens Nyheters Londonkorrespondent och åren 1927—35 dess Pariskorrespondent samt åren 1918—23 danska Politikens korrespondent i New York. 1942 tog han sitt inträde i Svenska akademien efter överintendenten Gunnar Mascoll Silfverstolpe. Bland H:s talrika litterära verk förtjänar särskilt nämnas hans Kuskar, med vilket han slog igenom, Ett rekommendationsbrev, romanserien om Stellan Petreus, Carl Heribert Malmros och Storm över Tjurö. I sin runa i SvD över Hellström skrev Sten Selander bl. a.: Gustaf Hellströms generation, tiotalisterna, var ju realister, deras konst innebar en brytning med nittiotalsromantiken, och de väsentliga problemen var för dem de filosofiska och sociala, inte som för deras äldre samtida de estetiska. Om ingen gäller allt detta i högre grad än om Gustaf Hellström. Som författare förblev han alltid i viss mån journalist. Ingen annan än en tidningsman kunde t. ex. ha skrivit Ett rekommendationsbrev, hans stora amerikaroman. Den må ha sina brister i andra avseenden; men som åskådlig, rikt fasetterad, genomträngande skildring av det amerikanska samhället har den ingen motsvarighet i svensk litteratur och ganska få på andra håll. Om den hade skrivits på engelska och inte på svenska, skulle den utan minsta tvivel ha fått rang av milstolpe. Den kom ut 1920; och ändå föregrips där hela 20- och 30-talens amerikanska samhällskritik hos Lewis och andra. Om hur många svenska böcker kan något liknande sägas? 258