fyrspända vagnen åkte drottning Louise och hertigen av Edinburgh och därefter i hästekipage och bilar övriga kungliga och uppvaktande. Kortegen gick genom Whitehall och The Mall, där gardessoldater i svarta björnskinnsmössor, röda vapenrockar och svarta byxor bildade häck i stram givakt. Genom ett hav av brittiska och svenska flaggor gick kortegen till Buckingham Palace. För den svenska kolonien i London hade plats reserverats vid Victoriamonumentet, och när vagnen med de två suveränerna nalkades mötte dem här ett vajande fält i gult och blått av alla svenska miniatyrflaggor. På eftermiddagen nedlade konung Gustaf Adolf vid en kort högtidlighet i West-minster Abbey på den okände soldatens grav en krans bunden av fyra dussin rosor från trädgården på Sofiero. Ceremonien bevistades av bland andra utrikesminister Undén och ambassadör Hägglöf. Kungaparet togs emot av Westminster Abbeys domprost dr Don och domkapitlets präster. Från kyrkan åkte konungen och drottningen till Clarence House, drottningmoderns residens, och efter te där till S:t James’ Palace, där de mottogs av Londons County Council, vars ordförande överlämnade en adress på pergament med staden Londons välkomsthälsning. ”Det finns ingen plats i världen, utom förstås Sverige, där vi känner oss mer hemma än i London”, yttrade konungen bl. a. i sitt tack för hälsningen. På måndagseftermiddagen utnämndes konung Gustaf Adolf av drottning Elizabeth till riddare av Strumpebandsorden, och samtidigt överlämnade denne Serafimer-orden till hertigen av Edinburgh. Drottning Elizabeth innehade redan förut Serafimerorden, vilken överlämnades till henne av prins Bertil vid krönings-festen 1953. Galabankett i Buckingham Palace På kvällen gavs stor statsbankett i Buckingham Palace för de kungliga gästerna och andra inbjudna, tillsammans 150 personer. Drottning Elizabeth fördes till bordet av konung Gustaf Adolf, som bar sin nyförvärvade Strumpebandsorden, medan drottningen bar Serafimerordens band. Drottning Louise hade på sin högra sida hertigen av Edinburgh och på sin vänstra hertigen av Gloucester. Vid banketten hälsade drottning Elizabeth Sveriges kungapar med följande tal riktat till konung Gustaf Adolf: Eders majestät! Det är med största glädje som jag vid detta tillfälle hälsar både Eder och Drottningen välkomna till London. Jag vet att denna min glädje kommer att ge eko i mitt folks hjärtan, ty det var länge sedan vi hade en svensk konung här på statsbesök. Det senaste tillfället var då min farfars far Konung Edward VII mottog Eders Majestäts fader, Konung Gustaf V, för 46 år sedan. Sedan dess har Europas kontinent vid tvenne tillfällen lidit av förstörelse och omvälvningar, och inte ens ännu har de mörka molnen dragit undan. Icke desto mindre har de lyckliga och fredliga förhållandena mellan våra två länder bevarats utan avbrott, och jag litar på att de fasta band som redan existerar mellan oss skall bli starkare och än mer bindande under kommande år. Men skall vi finna upprinnelsen till detta förhållande får vi söka oss längre tillbaka i tiden än till 1908, vi måste se tillbaka över seklen till år 1654, då — den 11 april — det anglo-svenska fördraget om fred och vänskap underskrevs i Uppsala. I det fördraget förpliktigade vi oss att upprätthålla ”god, fast, allvarlig och evig fred, vänskap, sammanhållning och förbindelse” mellan de två länderna, ”så att vardera parten behandlar den andra med äkta vänskap och tillgivenhet”. Då vi blickar tillbaka över de tre seklerna — så fyllda av strider — som skiljer oss från den stora dagen, kan vi, anser jag, känna oss stolta över att så väl ha hållit vårt löfte — för vilket Eder närvaro här i kväll är en symbol. Våra familjer är liksom våra länder knutna till varandra med starka band av vänskap och sympati. Det är en stor glädje för oss båda att kunna välkomna min gemåls moster som Eder maka, och i det mottagande jag ger Eders Majestät ingår den lyckliga känslan av att en familj återförenas. Jag är glad att de första gästerna på statsbesök i London sedan min tronbestigning skulle bli Konungen och Drottningen i ett land som är så likt vårt. Ty Storbritannien och Sverige har i sanning mycket gemensamt. Vi bekänner oss till samma fredens och frihetens ideal, vår framgång kommer från samma liberala institutioner som vi sakta byggt upp under årens lopp, och vi delar en stark kärlek till havet som både skiljer oss åt och förenar oss. 42