Billy Graham och ärkebiskop Brilioth vid ett av Skansenmötena. hos de kvinnliga studenterna. Med eller utan samband med denna iakttagelse inrättade Ärkestiftets kvinnoråd genom donationsmedel en tjänst som kurator för personliga och praktiska angelägenheter med särskild tanke på Uppsalas studentskor, och denna post fick redan under året sin första innehavare, fröken Siv Sagemark. Under ett par dagar vid midsommartiden gästades Sverige av den internationellt verksamme väckelsepredikanten, dr theol. Billy Graham, som höll en rad väldiga möten på Stadion och Skansen i Stockholm. Graham visade sig vara en intressant förkunnare och själasörjare, som förenade djupa insikter i bibelordet och den kristna metodiken med en hos oss ovanlig folklighet och slagkraft. Med påtagligt undanskjutande av Svenska kyrkan togs han på entreprenad av vissa frikyrkliga fraktioner, som emellertid fick finna sig i att höra Graham börja tala med den för honom naturliga inledningen: ”Lord Archbishop!” Trots vissa för svenskt kynne mindre lämpade metoder blev Grahams besök en nyttig och minnesvärd samkristen händelse. Mycket rabalder åstadkom under sommaren den s. k. nunnevigningen i Osby på pingstdagen, då församlingens kyrkoherde dr G. Rosendal invigde fröken Marianne Nordström från Eskilstuna till ordenssyster. Biskop Nygren i Lund gjorde efter pressens hänvändelse det romerskt-katolskt klingande uttalandet, att flickans löften av biskopen förklarades ogiltiga, samt hävdade, att inga vigningar utan stöd i gällande kyrkohandbok finge utföras i Svenska kyrkan. Dr Rosendal hänvisade till alla oantastade invigningar av scouter, lottor, fanor m. m., och meningsskiljaktigheter om vad som faktiskt förekommit yppades. Till sist resolverade domkapitlet i Lund, att dr Rosendal under ett års tid skulle rådgöra med kontraktsprosten i Ö. Göinge om gudstjänstens och församlingslivets utformning. Den 15—31 augusti sammanträdde Kyrkornas världsråds andra generalförsamling i Chicagos förstad Evanston. Många svenska delegater deltog i överläggningarna, som hade till motto: ”Kristus — världens hopp”. Vid hemkomsten sammanfattade ärkebiskop Brilioth sina intryck i en understreckare i SvD, där det bl. a. heter: ”Evanston-församlingens betydelse ligger icke främst i antagna resolutioner och ’mottagna’ betän- 83