OBLIGATIONSMARKNADEN dominerades under 1954 av den statliga upplåningen. Av det totala emissionsbeloppet på 2,6 miljarder kr. svarade staten för brutto 2,2 miljarder (netto cirka 1,5) eller inte mindre än 85 procent. Hypoteks-inrättningarnas upplåning utgjorde cirka 324 milj. kr. eller 12 procent, medan det enskilda näringslivets upplåning stannade vid 128 milj kr. eller 5 procent av det totala emissionsbeloppet. Kommunerna gavs under 1954 ingen möjlighet att emittera obligationslån i en marknad som i så ovanligt hög grad togs i anspråk av staten. För att få ett perspektiv får man gå tillbaka ända till krigsåren 1940—1944, då finansieringen av försvarskostnaderna medförde statliga emissioner upp till 80—90 procent av det sammanlagda emissionsbeloppet på obligationsmarknaden. Liksom under 1953 fick Norge tillfälle att 1954 emittera ett lån om 50 milj. sv. kr. på den svenska marknaden, huvudsakligen för att kunna fullgöra likvider för fartygskrediter. Kursläget var i stort sett oförändrat fast fram till maj, då en räntesänkning ansågs aktuell i samband med sänkt diskonto i England. Obligationskurserna sjönk följaktligen för att ganska snart återgå till det tidigare 31^-procentsläget för långa guldkantade lån. På hösten började anspråken på kapitalmarknaden bli alltmer framträdande i samband med stora statliga emissioner och en hastigt stegrad efterfrågan på kapital för placering i fastighetslån. Genombrottet av räntevallen kom den 14 oktober i anslutning till emissionen av ett långfristigt statslån löpande med 4 procents ränta — innebärande en uppjustering med en halv procent av den långa räntan. Obligationskurserna justerades omedelbart nedåt till den nya räntelinjen, men då statsmakterna inte fullföljde räntehöjningsaktionen över hela linjen sjönk den effektiva långtidsräntan snart ned till 3,7 procent, eller den räntesats som av riksbanken fastslagits för bundna intecknings- och kommunlån. Det nya läget medförde betydande svårigheter för fastighetsmarknaden särskilt när det gällde att omplacera byggnadskreditiv. Resultatet blev att fastighetsmarknaden i viss mån blev fastlåst, vilket man sökte hjälpa upp genom s. k. triangelaffärer mellan stadshypotekskassan, riksbanken och affärsbankerna. Utrikeshandel och sjöfart Den under 1953 inledda expansionen av utrikeshandeln accelererade snabbare än väntat under 1954. Importvärdet steg med inte mindre än 1 033 milj. kr. till 9 194 milj. kr. eller med 12,6 procent, medan ökningen av exportvärdet stannade vid 563 milj. kr. eller 7,4 procent med slutsiffran 8 220 milj. kr. I volym räknat utgjorde importökningen cirka 13 procent jämfört med närmast föregående år och exportökningen cirka 9 procent. Årets importöverskott blev 974 milj. kr. jämfört med 504 milj. kr. för 1953. Detta innebar en ökning av importöverskottet med 470 milj. kr. eller drygt 90 procent. Sjöfartsintäkter på cirka 910 milj. kr. vägde emellertid upp större delen av importöverskottet men kunde dock inte förhindra ett underskott i bytesbalansen på drygt 100 milj. kr. — det första underskottet sedan 1949. För den ökade importen svarade främst bilar och flytande bränslen, järn och stål, kemiska produkter samt metaller, medan uppgången på exportsidan främst hänförde sig till fartyg, massa och papper samt maskiner. Förskjutningarna mellan varugrupperna framgår av följande sammanställning (preliminära siffror). 120