Enär förmörkelsens centrallinje spände över Nordatlanten förefanns möjlighet att ur solförmörkelseobservationer å ömse sidor om Atlanten med en mycket stor noggrannhet bestämma en transocean baslinje, med vars hjälp man skulle kunna sammanknyta de olika geodetiska näten inom gamla och nya världen. Även för en noggrann bestämning av jordens form och storlek har dylika observationer stor betydelse. Då totaliteten, som hade en maximal varaktighet på ung. 216 minuter, inträffade i Skandinavien vid en tidpunkt, då solen stod högt över horisonten och således var gynnsamt belägen för observationer, hade ett stort antal in- och utländska expeditioner och forskargrupper utrustats för att i vårt land studera det celesta evenemanget. Genom ett statsanslag på 90 000 kr. kunde de svenska observatorierna utrusta och sända expeditioner till platser inom totalitetszonen. Sedd från väderlekssynpunkt kunde dock inte alla orter inom totalitetszonen bedömas som lika gynnsamma. Om man nämligen förutsatte en stabil väderleks-situation — ett högtryck med vackert väder och svaga vindar — måste man räkna med uppträdandet av cumulusmoln över inlandet vid middagstiden, varför ett cumulustäcke sannolikt skulle komma att vila över de inre delarna av fastlandet under förmörkelsen. De från väderlekssynpunkt gynnsammaste områdena måste man därför söka ute vid kustbandet, främst öarna utanför västkusten, vidare östkusten, norra Öland och Sydgotland. — Om väderlekssituationen inte var stabil var chanserna till framgångsrika observationer inom hela området lika små. Framför allt när det gäller koronafotometri är den minsta molnslöja av ondo; även om man genom lätta moln kan erhålla vackra koronabilder, har dessa endast tvivelaktigt vetenskapligt värde. Ett 40-tal utländska expeditioner och forskargrupper gästade vårt land, och 400—500 astronomer var i aktion under förmörkelsen. Det var många olika forskningsuppgifter, som stod på observationsprogrammen. Liksom vid tidigare förmörkelser intog studiet av de klassiska solförmörkelse-fenomenen, såsom koronan och kromosfären, en framträdande plats. Det gällde sålunda att studera ljusfördelningen inom koronan i olika färger på grundvalen av direkta fotografier eller medelst fotoelektriska metoder, vidare studiet av dess polarisationsförhållanden, upptagning av koronans spektrum och fotografering av kromosfärs- eller flashspektret (d. v. s. solatmosfärens spektrum, som uppträder under några få sekunder strax före och strax efter totaliteten, då själva solskivan är bortskymd och endast solatmosfären, kromosfären, lyser oförmörkad). — Vid sommarens förmörkelse hade dessutom några expeditioner på sitt program en förnyad prövning av Einsteineffekten eller ljusstrålarnas böjning vid passagen av solens gravitationsfält, medan andra tagit upp problemet att studera de ”flygande skuggorna”, ett jordatmosfäriskt fenomen, som uppträder strax före och strax efter totaliteten, då man på marken eller emot en ljus vägg kan se en serie skuggband hastigt dra förbi. Enär solen befann sig i ett solfläcksminimum och således uppvisade en ringa aktivitet, kunde man utgå från att den var radiostabil. Därför planerades även radioastronomiska undersökningar av den ostörda solen inom olika våglängdsområden av flera expeditioner. Slutligen erbjöd som tidigare nämnts förmörkelsen ett gynnsamt tillfälle att genom observationer på ömse sidor om Atlanten bestämma en transocean baslinje av största betydelse. För realiserandet av det sistnämnda problemet hade ett omfattande program för de geodetiska observationerna utarbetats, vilket byggde på ett intimt internationellt samarbete mellan astronomer och geodeter främst i Sverige, Finland och USA. I detta samarbete representerades Sverige av professor L. Asplund vid Rikets allmänna kartverk, som organiserade observationerna inom vårt land. Därvid med- 138