I ÅRETS MARGINAL Skördetid Medarbetaren i SvD Erik Wästberg gick ur tiden natten till julaftonen. Om hans insatser läses under rubriken Dödsfall i Sverige. Hans sista ”Kring”-kåseri stod i SvD den 10 oktober och återges här nedan. När vi på ålderns höst skall sammanfatta vårt livs erfarenhet, måste vi komma ihåg att tala om uppslagsnödens betydelse i den svenska politiska debatten. Före ett val rinner diskussionsämnena till ett slag och strax efter kan man ju alltid bortförklara valresultatet. Men sedan blir det ofta slut. Då säger plötsligt någon i Västerås någonting om inflationen och sedan talar alla, från statsministern ner till den blygaste politiske krönikör, bara om denna, ty vad skall man annars tala om. Om den då inte redan glidit på oss, så kommer den med detsamma. Tron kan försätta berg; enbart misstanken kan ändra ett penningvärde. Sedan nu de flesta fått yttra sig i frågan under en veckas tid är det dags att säga som gamle lektor Henning Wijkmark till de elever, vilkas åsikt han fått skolöverstyrelsens åläggande att utforska: Om ni nu först talar om vad ni tycker, så skall jag sedan tala om hur det är. Hela saken är naturligtvis den, att vad vi upplever intet annat är än den stora socialistiska skördetiden. Man sådde vind. Men vinden blåser vart han vill, och du hör hans röst, men du vet icke varifrån han kommer och vart han far. Man håller på att skörda storm. Vi tror inte det blir något omslag i detta väder, förrän majoriteten fått klart för sig att smygsocialiseringen måste upphöra och ägarna få sin förfoganderätt tillbaka. Den klassiska uppfattningen om ett företags avkastning framgår bistrast och bäst av Frödings paschasa om ”Bolagsvinsta”: ”Nu vet en valls dä ä, når dä ska bli tocka där bolagsvinst. Dä går te på dä vis, att en tar så mö arbett ur arbeterskröttan, söm står te, å gir så litta lön, som kan dras ihop. Dä söm da blir övver åttå dä di vell gi för di sakan, arbetran ha gjort, når di drar den minst möjli löna iffrå, å dä förvaltern å köntorshärran ska ha å unner-höllinga tå bruke å ann tock där, d’ä bolagsvinsta.” Det är fortfarande bolagsvinsten, men det är inte längre ägarnas vinst på bolaget, ty däremellan har bolagsskatten kommit, allt möjligt annat att förtiga. Förutom ”bolagsvinsta” har statsmakterna också med avskrivningsbegränsningar vågat ge sig på ”unnerhöllinga tå bruke”. Men vad Fröding kallar ”arbeterskröttan” och ”köntorshärran” heter numera LO och TCO. Dem kan inte statsmakterna ge sig på, även om de ville. Det faller inte inom vad som brukar kallas det politiskt möjliga, vilket ju också LO-ekono-men dr Meidner med tillbörlig tydlighet lär ha framhållit i Västerås. För statsmakterna har då intet annat återstått än att hemsöka den politiskt svagare parten med allehanda vinstbegränsande åtgärder, allt i avsikt att ge företagarna så mycket råg i ryggen att de mäktar motstå de stora organisationernas tryck. Men därvid har det visat sig att man på det hela taget biter sig i tummen, ty företagarnas intresse är alltför svalt, sedan deras avkastning inte längre existerar annat än som skatteinbetalnings-konton. Ta bort bolagsskatten och ge ägarna en rimlig del av avkastningen på deras egendom, så skall ni få höra ett helt annat ljud i skällan. Löneglidningar som går in i den egna penningpungen känns på ett helt annat sätt än när staten på det hela taget står för kostnaderna. Det är klart att även kapitalet kan ha ett temporärt värde för innehavaren. J. M. Keynes berättar om Popes fader att han, när han drog sig tillbaka och sålde sin affär, tog med sig en kista med guineas till sin villa i Twickenham och betalade sina hushållsutgifter med dem. Men han varnar skarpt för föreställningen att folk vill ha ett kapitalvärde i och för sig, då de i själva verket önskar dess förväntade avkastning. Men den avkastningen socialiserade de moderna key-nesianerna bort och nu skördar vi i stället en inflation, som inte ens uppfyller kravet på jämlikhet. Ty det är klart att om ingen får behålla sina pengar, bryr sig heller ingen om vilken inflationsvind som tar dem och vart de far. Men med vilka inkomster skall då statskassan ersätta den uteblivna bolagsskatten? Dels skall inte statskassan ha så stora inkomster, dels blir nog förlusten inte så stor som hr Hedlund tror. Men annars finns det nog möjligheter. På den punkten ber vi att få svara som Fritiof Andersson på Evert Taubes fråga om vart elefanten tog vägen: — När vi träffas nästa gång skall jag besvara dina ord, vi ska segla nu och sätta kurs igen. Någon håller måhända före, att detta radikalt konservativa förslag är ogenomförbart. Det skiljer sig i så fall på intet sätt från de flesta övriga åtgärder, som föreslås mot inflationen. £ 4^ Den berömda tyska skämttidningen Simplicissi-mus, som måste läggas ned hösten 1944 på order av propagandaminister Goebbels, började åter utkomma från München den 5 oktober. * 212