Axel Pehrsson-Bramstorp Stig Dagerman Claes Lindskog värvade efter hand en sådan ställning i sin riksdagsgrupp, att han 1933 först de facto och snart även formellt efterträdde Olsson i Kullenbergstorp d. ä. som partiledare för bondeförbundet. Genom krisuppgörelsen vid 1933 års riksdag trädde B. fram i den politiska förgrunden och inledde därmed den karriär, vilken varit lika framgångsrik för honom själv som betydelsefull för vårt politiska liv. Den markerade bondeförbundets utveckling till ökad politisk självständighet och stegrat inflytande som särskilt framträdde vid 1936 års riksdag, då efter den socialdemokratiska regeringens avgång bondeförbundet gjorde ett försök att med Bramstorp som statsminister ensamt bära regeringsansvaret, vilket efter tre sommarmånader avlöpte tämligen snöpligt. Redan efter andra-kammarvalen samma höst fick Bramstorp vika för Per Albin Hansson. En blockregering kom till stånd med bondeförbundet, som sände tre ledamöter till den nya regeringen. Denna koalitionsregering mellan socialdemokrater och bondeförbundare varade till hösten 1939, då det finska vinterkrigets utbrott framtvingade en nationell samlingsregering. I denna ingick Bramstorp som jordbruksminister. Vid samlingsregeringens upplösning den 1 augusti 1945 stod Bramstorp för första gången på nio år utan taburett. Under sina första år i bondeförbundet plägade Bramstorp framhålla att han egentligen inte var politiker utan praktiker, och däri låg en god portion självkännedom. Han var alltigenom en realiteternas man, och politik var för honom i högre grad än de flesta en nära nog affärsmässig konst att uppnå positiva resultat. Den fördomsfrihet han visade, då det gällde att finna utvägar och lösningar, ådrog honom förebråelser och kritik även från de egna leden. Bramstorp var aldrig någon de klara linjernas och de fasta principernas man utan föredrog att även i sina tal uttrycka sig dunkelt och mångtydigt. Ingen har dock betvivlat att målet för hans strävan var att stärka jordbruksnäringen och befrämja lantbefolkningens intressen. Stig Dagerman På eftermiddagen den 4 november anträffades författaren Stig Dagerman liggande död till följd av koloxidförgiftning i sin bil i garaget vid hans villa i Enebyberg. Upptäckten gjordes flera timmar efter det döden inträtt. Han var född 1923. I en minnesruna i Svenska Dagbladet skrev Sten Selander bl. a.: När han var tjugosex år, hade Stig Dagerman givit ut fyra romaner, en novellsamling, en bok med reseskildringar och fyra helaftonsskådespel, allt utom två av romanerna på de sista tre åren. Svensk litteraturhistoria har inget motstycke till denna eruption av ung genialitet. Och det märkligaste var att hans möjligheter inte på något sätt tycktes vara ens momentant uttömda genom denna nästan otroliga kraftutveckling. Särskilt romanerna visade en oavbruten stegring. Den sista romanen, ”Bröllopsbesvär”, liknade ingen annan bok vare sig på svenska eller något främmande språk; här hade Dagerman helt funnit sig själv i fråga om både stil och fabulering. Lika påfallande är hur hans verk växte till i inre frihet och rikedom. ”Ormen” och ”De dömdas ö” hade noga taget bara ett enda motiv: skräcken, de spelade bara en och samma, outhärdligt entoniga ångestmelodi på nakna nervsträngar. Det var ju 40-talets centrala tema. Och Dagermans båda tidigare romaner kommer med säkerhet att alltid räknas till fyrtiotalismens centrala manifestationer. Dager- 262