Jacinto Benavente Alfred Duff Cooper Hermann Ehlers Jacinto Benavente Den spanske dramatikern Jacinto Benavente, Nobelpristagare i litteratur 1922, avled den 14 juli. Han var född 1866. I mer än ett avseende påminde han om de stora mästarna från det spanska dramats guldålder, en Lope de Vega och en Calderön. Hans produktion var flödande och mångsidig: hans samlade verk innehåller i det närmaste 150 pjäser. De verk av honom som skattats högst av publiken är ”La Malquerida” och ”Los intereses creados”, de enda verk av honom som uppförts på svensk scen, det förra under namnet ”Mors rival” på Dramatiska teatern i samband med att han erhöll Nobelpriset, det senare under namnet ”Marionetter” på Konserthusets scen med Per Lindberg som regissör. Det har även givit material till en opera av Hilding Rosenberg. Den realistiska skärpan, den skarp-ögda iakttagelsen var det avgörande draget i hans begåvning. Den har präglat hans arbete även som komediförfattare. Som sådan kännetecknas han mindre av den uppsluppna humorn än av den satiriska skärpan. Han har briljerat med en serie både underhållande och dräpande miljöskildringar ur spanskt borgerligt liv, varibland kan nämnas ”Gente conocida” (”Känt folk”). Alfred Duff Cooper, lord Norwich Den kände brittiske politikern, diplomaten och författaren Alfred Duff Cooper, lord Norwich, avled plötsligt på nyårsdagen under en nöjeskryssning med en fransk ångare utanför den spanska hamnstaden Vigo. Han hade nyligen, fyllt 63 år. Lord Norwich — han utnämndes till viscount 1952 — kom från en rik och aktad läkarfamilj som genom hans moder var lierad med den skotska adeln. Morbrodern var hertigen av Fife, en av drottning Victorias svärsöner. Genom sitt giftermål med den firade societetsskönheten och skådespelerskan lady Diana Manners, dotter till hertigen av Rutland, kom han in i de allra högsta kretsarna i England. Han inträdde i utrikestjänsten men lämnade denna 1917 för att gå ut i första världskriget. Under mellankrigstiden beträdde han den politiska banan som ledamot av underhuset och innehade olika politiska poster, innan han blev marinminister i Neville Chamberlains ministär. Under den mörka Münchenepoken före andra världskrigets utbrott demonstrerade han mot Chamberlains eftergiftspolitik mot Hitler och lämnade sin ministerpost. Hans stjärna steg åter, när kriget bröt ut, men han fick även vidkännas svåra bakslag. Hans tid som informationsminister levde i hans eget minne som en förnedringens period. Han förflyttades sedan till Fjärran östern med kabinettsministers rang och utsattes här för skarp kritik för de stora katastrofer, som kulminerade i Singapores fall. En ljusare tid började åter när han efter en tid som kontaktman hos den franska motståndsrörelsen 1944 utnämndes till ambassadör i Paris, en post som han innehade i tre år. Trots att han under mer än 30 år var upptagen av höga allmänna värv hann han även med litterär verksamhet. Han utgav bl. a. en biografi över Talleyrand som redan före hans bortgång hunnit bli klassisk, och kort före sin död fullbordade han ett självbiografiskt verk, ”Gamla män glömmer” — titeln hämtad från Shakespeares Henrik V — där han gav en delvis självironisk och rätt obarmhärtig framställning av sitt liv. 280