atomvapenstyrka kan anses som det mest betydande hindret mot ett tredje världskrig. Orosstämningen bidrog dock till att västmakterna återupptog nedrustnings-debatten. I april sammankallades FN:s förpuppade nedrustningskommission och tillsatte ett utskott, bestående av representanter för USA, Storbritannien, Frankrike, Kanada och Sovjetunionen. Utskottet förhandlade under sommaren inför lyckta dörrar i London, utan något resultat. Mera uppmuntrande var västmakts-strävanden att förverkliga president Eisenhowers 1953 framlagda plan om en internationell ”atombank”, avsedd att främja ett produktivt utnyttjande av atomenergien. Man var beredd att realisera uppslaget även om Sovjetunionen vägrade medverka, men samtidigt som amerikanske utrikesministern Dulles framförde planen i FN:s generalförsamling, började ryssarna visa ett visst tillmötesgående. I december kunde FN:s generalförsamling enhälligt godkänna upprättandet av en internationell atomenergiorganisation utanför FN-ramen. Vidare antogs förslag om en internationell vetenskaplig konferens sommaren 1955. Sovjetunionen hade vid frågans behandling ihärdigt försökt att lägga atomsamarbetet under säkerhetsrådets kontroll, uppenbarligen för att själv få möjlighet att eventuellt använda vetorätten. Det var också alltjämt ovisst, huruvida Sovjetunionen skulle ansluta sig till den nya organisationen. Enligt beslut av FN vidtogs förberedelser för att låta ned-rustningskommissionens utskott återuppta hemliga förhandlingar i London i början av 1955. Valår och tvekan i USA President Eisenhower, som ända sedan sitt inträde i Vita huset förhållit sig ganska passiv, undvikande konflikter med kongressen och republikanska partiledare, visade i början av sitt andra ämbetsår större aktivitet. Snart blev man dock varse att han alltjämt främst var upptagen av att medla mellan partiets moderata element, som stödde hans reformvänliga program, och den ultra-konservativa flygeln. I striden om McCarthy (se särskild artikel) intog han också en tveksam hållning. Höstens val föregicks av livlig partiaktivitet. Mycket allmänt förutsades, att detta kongressval inte skulle bli något undantag från ”regeln” att oppositionen vinner terräng vid s. k. mellanterminsval. Det visade sig att väljarna hyste ringa intresse för programfrågor och att missnöje rådde bland jordbrukarna med prispolitiken, vartill kom att en visserligen begränsad men mycket diskuterad arbetslöshet låg regeringspartiet i fatet. Gamla skandalaffärer grävdes upp, och personliga angrepp förekom från bägge sidor. Eisenhower själv var länge tillbakadragen men förmåddes av sitt partis ledning att kraftigt ingripa i finalen inför valet 2 november. I demokraternas kampanj spelade 1952 års presidentkandidat Stevenson en framträdande personlig roll. Valdeltagandet var stort. Demokraterna vann majoritet i kongressens bägge hus. Förskjutningarna var dock ganska små, snarast mindre än väntat. I senaten, där partiställningen varit praktiskt taget 48 mot 48 (demokraterna hade egentligen 47 platser men stöddes av den oavhängige Morse), fick demokraterna nu 48 platser och republikanerna 47 (demokraterna kunde dessutom alltjämt påräkna stöd av Morse). I representanthuset hade republikanerna haft en prekär majoritet på 3 mandat. Där blev den nya partiställningen: 232 demokrater mot 203 republikaner. I guvernörsvalen utslogs 8 republikaner. Den mest uppmärksammade ”individuelle segraren” var demokraten Averell Harriman. Han valdes — om än med ytterst knapp majoritet — till guvernör i staten New York. För McCarthy-falangen var valutgången nedslående. 336