PO LIS KONFLIKTEN LÖST Den segslitna poliskonflikten som pågått två år i Stockholm och fyra år i Göteborg kunde äntligen i slutet av 1955 bringas ur världen. Till resultatet bidrog väsentligen en lång rad överläggningar som TCO-direktören Valter Äman hade med representanter för Svenska polisförbundet och de från huvudorganisationen utbrutna polisgrupperna som samlats i en ny organisation, Riksförbundet Sveriges polismän. Under midsommarhelgen hade massjukskrivningar i stor omfattning vid poliskårerna i Stockholm och Göteborg väckt mycken irritation. En statlig kommission tillsattes för att utröna omständigheterna kring dessa säregna intermezzon, och den kom till slutsatsen att sjukskrivningarna inte i första hand föranletts av individuella behov utan ingått som led i den fackliga konflikten och till övervägande delen haft karaktär av en stridsåtgärd. På senhösten lade civildepartementet — som förklarat blockaden lagstridig — efter en rad underhandsöverläggningar med polispersonalen fram ett förslag till ett nytt lönereglemente. Detta förslag accepterades först av Polisförbundet, medan de utbrutna polisgrupperna ställde sig negativa. Efter en schism i polisföreningen Kamraternas ledning i Stockholm, där ordföranden avsattes, sedan han förklarat sig tillstyrka förslaget och uppmanat sina föreningskamrater anta detsamma, skedde emellertid en viss uppmjukning i leden. Detta ledde till att även de fronderande grupperna i Stockholm och Göteborg av sina ledare rekommenderades att rösta för godkännande av det nya förslaget. Det sistnämnda innebar bl. a. att i Stockholm, Göteborg och Malmö 75 procent av alla obefordrade polismän skulle placeras i 17:e lönegraden, medan motsvarande procentsats för de medelstora städerna blev 50 procent och för övriga 33 procent. I Stockholm blev genom de olika förmånerna den maximala löneökningen 184 kr. i månaden och i Göteborg 258 kr. En av de sista dagarna på året meddelade slutligen Riksförbundet Sveriges polismän att dess blockad mot nyanställning i Stockholm, Göteborg och Södertälje samt andra i samband med konflikten vidtagna åtgärder hävts. Det betydde polisfred i hela landet. De stora vakanser som uppstått under konfliktåren kunde åter börja fyllas. Rådman Folke Landquist i fängelse Lundquistmålet, den mest omfattande rätts-affären på senare tid i vårt land, gick på hösten 1955 in i sitt slutskede, efter att ha pågått tre och ett halvt år. I augusti fick rådman Folke Lundquist, som tidigare genom hovrättsdomar dömts till sammanlagt två års straffarbete och två gånger till avsättning från sin domartjänst, sin tredje dom i Stockholms rådhusrätt. Den löd på straffarbete i tre år för grovt bedrägeri samt avsättning och häktning. Häktningsbeslutet överklagades emellertid, och samtidigt som Högsta domstolen tog upp de två första avsnitten av målet kom besked från Svea hovrätt att Lundquist skulle försättas på fri fot. Den första lagakraftägande domen mot Lundquist avkunnade HD i mitten av decem- ber. Då fälldes rådmannen för ett trolöshets-brott och tre bedrägeribrott och dömdes för detta till straffarbete i ett år och sex månader samt avsättning från sitt domarämbete vid Stockholms rådhusrätt. På straffet fick Lundquist räkna av de sex månader under vilka han sammanlagt suttit häktad. Genom avsättningen förlorade Lundquist sin rätt till pensionsförmåner och skulle endast få s. k. uppskjuten livränta som betalas ut vid 65 års ålder. HD förklarade i sin dom att Lundquists ställning som domare gör hans brottslighet särskilt klandervärd. Domen vann omedelbart laga kraft, och den 15 december kl. 18.30 inställde sig Folke Lundquist på Långholmen och förklarade sig beredd att omedelbart börja avtjäna det av HD utdömda straffet. 136