Samma blandning av klassiskt och modernt utmärkte den på spelplanen upptagna utländska dramatiken. Några titlar: Lek ej med kärleken och En dörr skall vara öppen eller stängd av Alfred de Musset, Romeo och Julia i Östberlin av Oelschlegel, Candida av Bernard Shaw, Othello av Shakespeare, Vilse bland stjärnorna av Maxwell Anderson med musik av Weill, Judas av Dominique Bagge, Två strån i kors av Alf Pröysen, Miss Plinckbys patiens av Kjeld Abell, Parisiskan av Henri Becque, Älska, Robert och Marianne och Hennes man av Paul Géraldy, Värdshusvärdinnan av Carlo Goldoni, Människor vid en fyr av August Mälk, Munken går på ängen av Carl Gandrup, Katt och råtta av Paolo Levi, Teater av Ferenc Molnar, Den girige av Molière, Budskapet till Maria av Paul Claudel och Även- Medspelarna i radioföljetongen Modell död. Från vänster: Martin Eriksson, Gerd Hagman, Ebba Ringdahl, Keve Hjelm, Eddie Stenberg (regissör) och Gunnel Broström. tyret av Caillavet-de Flers. En rad operetter och sångspel gavs också med musikavdelningens hjälp, bl. a. Glada änkan av Franz Lehår, Tre redliga män av Tjerneld-Waldimir och Min syster och jag av Berr-Verneuil-Benatzky. Det aktuella teaterlivet speglades i ett antal krönikor, även omfattande amatörteater. U ppläsningssektionen representerades även i år av över tusentalet programinslag, därav ungefär trehundra under rubriken Dagens dikt, tvåhundrafemtio under Vardagsmorgon och femtiotvå under Helgsmålsringning. Omkring femhundrafemtio författarnamn representerades. Följetongerna bildade som vanligt en av linjerna i det omväxlande stoffet. På våren avslutades Knut Hamsuns Markens gröda, läst av Holger Löwenadler. Sommarens uppskattade långläsningsbok blev Röde Orm av Frans G. Bengtsson, som tolkades av Gunnar Sjöberg. På hösten kom en ny följetong, även den mött med stor uppskattning: David Copperfield av Charles Dickens, läst av Stig Järrel. Under sektionen sorterade också litteraturkrönikorna. Underhållningen ersatte under våren det fasta lördagsprogrammet Sittinitti med ett annat kallat Ångradio — en lite självironisk beteckning på ett medium som televisionen rycker allt närmare. Hemmakväll samlade en rad olika programinslag under en hatt och Mannen i svarts kusligheter ersattes av betydligt mera svärmiska tonfall i Blå timmen. Underhållning producerade också en deckarföljetong under 191