FINLAND Av redaktör FREDRIK VALROS Ministären Kekkonen, bildad 20/10 1954. (Kekkonens femte regering). Urho Kekkonen, statsminister (agrar). J. V i r o 1 a i n e n, utrikesminister (agrar). V. Henriksson, justitieminister (partilös). Valto Käkelä, inrikesminister (soc.-dem.). Penna Tervo, finansminister (soc.-dem.). V. V e n n a m o, bitr, finansminister (agrar). Emil Skog, försvarsminister (soc.-dem.). Kerttu Saalasti, undervisningsminister (agrar). V. Kalliokoski, jordbruksminister (agrar). M. M i e 11 u n e n, kommunikationsminister (agrar). H. T i a i n e n, bitr, kommunikationsminister (soc.-dem.). Aarre Simone n, handelsminister (soc.-dem.). Onni Peltonen, socialminister (soc.-dem.). T. Leivo-Larsson, bitr, socialminister (soc.-dem.). Skulle man bedöma den politiska livaktigheten i ett land och allmänhetens intresse för offentliga angelägenheter efter exempelvis antalet inträffade rege-ringskriser och dessas dramatiska åskådlighet, så skulle året 1955 för Finlands vidkommande te sig särdeles likgiltigt och slött. Erinrar man sig att landet under det närmast föregående året, alltså 1954, styrdes av tre regeringar — strängt formellt av fyra, ifall man medräknar den ytterligt korta krisen från den 17 till den 20 december — måste man medge att året 1955 ur denna synpunkt varit synnerligen händelsefattigt. Inte en enda regeringskris och inte ett enda voteringsnederlag av sådan art, att det kunde ha rubbat den fungerande regeringens positioner! Den regering, som dr Kekkonen bildade (hans femte) den 20 oktober 1954, på basen av ett samarbete mellan bondeförbundare och socialdemokrater, satt trygg under hela året. Men det var inte någon hemlighet att det gnisslat avsevärt inom själva regeringsblocket och att några av de viktigaste besluten — viktiga ur både principiell och praktisk synpunkt — fattats efter omröstningar i regeringen, varvid avgörandet hängt på en eller två röster. Det pågick också under hela året en livlig polemik mellan de båda regeringshälfternas tidningar och ministeriella talare. Men någon öppen brytning blev det aldrig och regeringen kunde, när året var ändat, se tillbaka på en seglats, vilken slutat vida lyckligare än vad man kunde tro när året började. Den borgerliga oppositionen På tal om allmänna drag hos den politiska utvecklingen har man skäl att annotera existensen av ett borgerligt oppositionellt block, bestående av den finska högern (”samlingspartiet”), som förfogade över 24 mandat i riksdagen, samt svenska folkpartiet och finska folkpartiet, vartdera med 13 mandat, sammanlagt alltså 50 mandat. Denna grupp, som inte var fast organiserad, utgjorde en faktor, som svarade för att kritiken mot regeringen hölls vid liv och att de styrandes åtgärder blev granskade ur oppositionella synpunkter. Den värdefullaste tillgången för denna grupp var det stadgande i riksdagsordningen, som fastslår, att grundlagsbetonade ärenden icke kan förklaras brådskande utan måste läggas vilande till nästa nyvalda riksdag, ifall en sjättedel av riksdagen, d. v. s. 34 folkrepresentanter, kräver det. Nämnda stadgande gjorde att Finland i december fick uppleva vad som väl kan karakteriseras som en sensation på den ekonomiska lagstiftningens område. Då fälldes den s. k. ekonomiska maktlagen efter att ha varit i kraft inemot 15 år, vilket var avsevärt längre än man tänkte sig våren 1941, då ifrågavarande lag kom 344