aktierna i tidningsbolaget för 25 miljoner kronor. Eftersom avtalet kunde hävas, om det bleve känt före valet, ansågs sekretariatets beslut böra hemlighållas. Icke ens den vart femte år inkallade LO-kongressen, som sammanträdde i början av september, underrättades om den stora affären. Under konferensen diskuterade ombuden tidningsfrågan i åtskilliga timmar samt beslöt välja en särskild expertkommitté för att granska A-pressens verksamhet. Därjämte beslöt kongressen att höja den särskilda avgiften till LO:s tidningsfond till 50 öre per månad och medlem. Den ekonomiska bakgrunden Den 4 oktober blev det bekantgjort, att Kreuger hade sålt de liberala tidningarna Aftonbladet och Stockholms-Tidningen till LO. Vidare meddelades att den socialdemokratiska tidningen Aftontidningen skulle läggas ner. Denna avsikt förverkligades den 3 november, då det sista numret av tidningen utkom. Dess chef noterade på ledarspalten, att ”det är givet, att medarbetarstaben reagerat bittert inför beskedet, att dess hårda ansträngningar under 14 år måste avbrytas och det samlade erfarenhetsresultatet skingras. Men i LO:s köp av AB och ST kan medarbetarna se en meningsfull ring sluten tack vare AT:s sega kamp för livet. AT startades för att möta frihetskvävande tendenser i AB och slutar med vetskapen att dess tillvaro med sannolikhet inte bara hjälpte AB tillbaka till de traditionsrika liberala spåren utan sannolikt även möjliggjorde LO-köpet av tidningen. Det har gett medarbetarna känslan att ha fyllt en viktig uppgift utöver den publicistiska.” Aftontidningen, som startades 1942, beräknas ha i direkta förluster kostat LO minst 15 miljoner kr. Enligt ett preliminärt beslut, som dock icke trädde i kraft, skulle den ha lagts ned våren 1956. En tid hade den en upplaga på över 100 000 exemplar, vid nedläggandet var upplagan cirka 60 000. AT var därmed Nordens största arbetartidning. Stockholms-Tidningens aktiebolag, i vilket Aftonbladets rörelse var inräknad, redovisade för år 1955 en bokförd förlust på två miljoner kr. Vinstsiffrorna för åren 1950—1954 utgjorde 456 000, 279 000, 48 000, 1 270 000 resp. 151000 kronor. I ett radioeko den 4 oktober påpekade chefredaktör Anders Yngve Pers, Västerås, att det på grund av de vidtagna förändringarna skulle bli fråga om att flytta över omkring 360 000 dagspressexemplar från den liberala pressen till den socialdemokratiska. Det skulle föra upp den samlade socialdemokratiska upplagan för landet mot en hel miljon, medan den liberala summan på motsvarande sätt skulle sjunka till omkring en och en halv miljon. En annan radiotalare vid samma tillfälle, borgarrådet Hjalmar Mehr, Stockholm, förklarade i anknytning till det skedda, att det från demokratisk synpunkt var angeläget, att vårt land hade en så allsidig, rikt fasetterad press som möjligt. Vidare tilläde han, att ”såvitt jag förstått av resonemangen är det också meningen, att de nya ägarna skall driva tidningen som ett mera fritt tidningsorgan med stort utrymme för sport, kultur och allsköns nyheter av olika slag. Naturligtvis har tidningen sin orientering given. Den skall dock förbli och vara småfolkets tidning, som det heter.” Enligt vad Folkpartiets presstjänst vid samma tid meddelade, hade — sedan det under sommaren blivit bekant, att krediter eller ändring av de kreugerska tidningarnas äganderättsförhållanden kunde bli aktuella — från liberalt håll dels ett 84