Den försiktigare hushållningen 1956 fick sitt första uttryck i finansborgarrådets plan för låneinvesteringarna. Den innebar en nedprutning med 50 miljoner av investeringskommitténs beräkningar och 140 miljoner av förvaltningarnas äskanden. Det återstod dock en investeringsvolym på 280 miljoner. Stadens skuld uppgick redan till 200 miljoner och summan hade ingalunda stannat i växten. Fastighetsnämndens goda aptit på 108 miljoner ströps ned till 69,9. Anslaget för ”ytterligare fastighetsförvärv” sänktes från 30 till 7 miljoner. I detta sammanhang bör kanske erinras om att regeringen givit staden tillstånd att expropriera fastigheter på Norrmalm och Östermalm med ett taxeringsvärde av 130 miljoner, eller förvandlat till marknadsvärde 400—500 miljoner kronor. * Men låt oss från dessa bekymmer flytta in i en gladare miljö, t. ex. Kungsan — ett stockholmsord som visserligen ur språkvårdande synpunkt är föga berömvärt. Men så kallas Kungsträdgården till och med i de stora kulturtidningarnas rubriker. Det vid 700-årsjubileet nyskapade nöjesfältet kring den statystore Karl XIII hade säsongen 1956 över miljonen besökare, trots den svekfulla väderleken. Tvåtusen personer medverkade på scenen och den statistiska vetenskapen berättar att publiken tärt 200 000 läskedrycker och 150 000 gräddvåfflor, andra njutningsmedel att förtiga. Kungsträdgården hävdade sin popularitet bland infödda och utfödda och var en samlande standert för Sommarstockholm från vår till höst. Det bör kanske också framhållas att religiösa sammanslutningar alltmer funnit Kungsträdgården vara en lämplig plats för sina möten. Deras sammankomster med tal och sång har inte varit de minst publikdragande. Inte långt från Kungsträdgården ligger vaxholmsbåtarna med sina vita skrov skrapande mot kajen framför Grand Hotel. De är en internationell sevärdhet och en prydnad för Strömmen. Men de är också nyttiga på ett sätt som inga andra transportmedel kunnat efterhärma i den givna miljön. Deras dödsruna skrevs för flera år sen, men ännu levde de kvar. Under 1956 utkämpades för deras skull en duell mellan handelsminister Lange och landshövding Danielson i Stockholms län med medlemmar av regering och borgarråd som sekundanter. Är 1952 hade Vaxholmsbolaget åtagit sig att sörja för trafiken i mellersta och norra skärgården mot en subvention på nära en halv miljon om året. Därav erlade staten 225 000 kronor, Stockholms stad 150 000 och landstinget 75 000. Men ekonomien försämrades och bolaget ansåg sig tvingat nedlägga driften om inte bidragen ungefär fördubblades. Staden och landstinget var villiga, men staten sade nej till det extra anslag på 225 000 kronor som skulle bli dess insats. Den vita skärgårdsflottan började avrusta och befolkningen i havsbandet råkade i ett nödläge med hela sin försörjning hotad. Det var då som landshövdingen började ta livtag med handelsministern och hela skärgården samlades så att säga vid ringside. Det råder en allmän oro på öarna, och det är en oro som jag delar, sade landshövdingen. Med åsidosättandet av en annan icke närmare utvecklad plan gick statens representant slutligen med på en provisorisk lösning. En ny subvention på 400 000 kronor fördelades lika mellan stat, stad och landsting. Därmed var frågan löst på kortaste sikt. Vaxholmsbolaget önskade besked senast 1 april 1957 om dess verksamhet ansågs erforderlig för vintertrafiken 1957—1958. ❖ För att återgå till de ofrånkomliga finanserna så uppvaktade stadens representanter i oktober riksbanken för ett samtal om kreditåtstramningen. Därvid påpeka 124