Produktion INDUSTRIPRODUKTIONEN fortsatte att stiga även under 1956, fastän ökningstempot sjönk från cirka 6 procent år 1955 till cirka 2 procent. Uppgången var liksom under 1955 koncentrerad till kapitalvaru- och exportindustrierna. Utvecklingen för de olika industrigrenarna var mycket splittrad. En relativt kraftig expansion inträdde för de exportinriktade skogs- och metallindustrierna, med undantag för träindustrien, som fått vidkännas minskat köpintresse och därav föranledda prisreduktioner. JORDBRUKETS PRODUKTION steg mindre än väntat under 1956 eller med cirka 1 procent jämfört med 1955 års svaga skörd. Den ringa produktionsökningen berodde bl. a. på återverkningar av 1955 års torka och den långvariga och stränga kylan under tidigare delen av 1956. Produktionsvolymen kom därmed att ligga närmare 10 procent under genomsnittet för 1950—1955. För skogsbruket medförde de försämrade utlandsförsäljningarna en minskning av sågtimmeravverknin-garna med drygt 10 procent. Den övriga avverkningen för massaved och ved avsedd för bränsle var däremot i stort sett oförändrad jämfört med 1955. Arbetsmarknad På arbetsmarknaden minskade spänningen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft, men utvecklingen var ganska ojämn inom olika branscher. De mera utpräglade exportindustrierna — frånsett träindustrien — hade fortsatt behov av nyanställningar, medan det motsatta var fallet bl. a. inom textil-, beklädnads- och läderindustrierna. Bortsett från byggnadsbranschen, som under 1956 tidvis hämmats av svåra vinterbetingelser, förekom det inte någon arbetslöshet i större utsträckning. Som framhölls i ett tidigare avsnitt gav de med Suez-krisen förknippade riskerna för oljebrist upphov till vissa begränsningar av sysselsättningen inom bilbranschen samt i viss mån också inom verkstadsindustrien, där helgpermitteringarna mot årets slut blev längre än vanligt. Korttidsarbete ingick också i bilden. Brist på arbetskraft förelåg huvudsakligen för skeppsvarven och i lapplandsgruvorna. Avtalsförhandlingarna avseende 1956 års löner förlöpte i stort sett utan alltför stora friktioner. Den slutligen träffade centrala uppgörelsen gav cirka 4 procent för såväl arbetare som tjänstemän. Genom s. k. löneglidning tillfördes emellertid huvudsakligen industriarbetarna ytterligare cirka 5 procent. För tjänstemän inom handel och industri varierade ökningarna mellan 4 och 10 procent, medan de kommunal- och statsanställda i allmänhet stannade vid den lägre siffran, vilken i realiteten med hänsyn till prisstegringar och den starka skatteprogressionen innebar en reallönesänkning. Den mot 1956 års slut preliminärt avtalade revisionen av de statliga löneplanerna innebar en ansenlig upplyftning av löneläget — i stort sett varierande mellan 7 och 14 procent. Investeringar De totala bruttoinvesteringarna steg, som framgår av följande tabell, med cirka 1 miljard kr. till cirka 15 500 milj, kr., räknat i löpande priser från 1955 eller med cirka 7 procent. 138