Fil. lic. Valter Schytt, fil. lic. Erik Eriksson och den norske meteorologen Jörgen Schumacher. Svenska forskare på Spetsbergsäventyr Två svenska vetenskapsmän, glaciologen fil. lic. Valter Schytt och fil. lic. Erik Eriksson vid Stockholms högskolas institution för meteorologi, fick vid en glaciologkongress i Stockholm i slutet av maj en inbjudan att deltaga i en rysk forskningsfärd tiil Spetsbergen och Franz Josefs land. Liknande inbjudan fick även den norske meteorologen Jörgen Schumacher. Resan var för de svenska forskarnas del närmast en rekognoscering för en stor svensk-finländsk-schweizisk expedition till denna del av polarområdet från juli 1957 till augusti 1958. Onsdagen den 8 augusti anslöt sig de tre skandinaviska forskarna till den ryska expeditionen ombord på ryska isbrytaren Ob, som då anlöpte Stockholm på sin färd till polarområdet. Den 16 augusti anlände ”Ob” till Grönlandshavet efter en kort visit i Berentsburg, det största ryska gruvsamhället på Spetsbergen, och en lång serie oceanografiska undersökningar vidtog. Den 7 september anträdde de båda svenskarna och tre av deras forskarkamrater en färd i den av ”Ob” medförda helikoptern till Nordostlandet för att där utföra glaciologiska undersökningar och efter omkring 100 kilometers flygning landade de lyckligt på krönet av en glaciärdome 690 meter över havet. Det var meningen att de fem på glaciären efter några få dagar skulle hämtas tillbaka till ”Ob” men vädrets makter hade annorlunda bestämt och det var nära att besöket i isöknen blivit en tragedi. Tät ihållande dimma och kraftiga snöfall omöjliggjorde aila försök att med flyg hämta de isolerade forskarna. Helikoptern havererade då den vid ett undsättningsförsök tvangs att gå ned på vad som föreföll vara ett snöfält men som var en sjö, vars is brast under flygplanet. Först den 12 september hade dimma och snöfall lättat så pass att ett 2-motorigt flygplan kunde lokalisera läget på isplatån. Det upplyste pr radio om helikopterns haveri och nedkastade proviant och bränsle som då var i det närmaste slut. De fem gjorde sig nu beredda att följande dag anträda en skidtur på 30 km i den djupa lösa snön, en tur som dock aldrig behövde bli av. Samma dag på eftermiddagen återvände nämligen flygplanet med meddelande om att Sovjetunionens kanske mest erfarne arktiske pilot Moskolenko blixtinkallats för att med flyg hämta de fem nödställda. Han skulle flyga till en rysk flygplats på Franz Josefs land, där byta från hjul till skidor och försöka landa på glaciären. Allt detta tog dock sin rundliga tid. Den 17 september hade förråden av mat och bränsle reducerats så starkt att ransonering måste införas och det var bara att fortsätta väntan. Under tiden hade tre misslyckade försök gjorts att med hundspann komma de fem männen till undsättning. Först på morgonen kom samma flygplan som tidigare visat sig över lägret och meddelade att Moskolenko var att vänta under dagen. Man satte nu i gång med att på glaciären lägga upp en så fin landningsbana som omständigheterna medgav och så kom den efterlängtade ryske flygaren, gjorde en elegant landning, tog ombord de fem och förde dem till Nagorskaja, en rysk polarstation på Franz Josefs land med 25—30 invånare, meteoro-loger, radiotelegrafister och flygpersonal. Vid midnatt den 23 september fortsattes därefter färden med lastbil över tundran till hamnen och den väntande ”Ob”, i vars salong ett stort festbord väntade efter de två lyckligt överståndna veckorna i isöknen. 190