ter, som en planering och avvägning av resurserna på länsplanet har för en rationell utbyggnad av skolorganisationen, har riksdagen funnit det vara hög tid, att hittillsvarande provisorier avlöses och att uppgifterna uppdrages åt reguljära organ. För detta ändamål upprättas nu en särskild mellaninstans, benämnd länsskolnämnd, som i första hand skall ha samma kompetensområde som de lokala skolstyrelserna. Därjämte inordnas under nämnden även högre tekniska läroverk, centrala verkstadsskolor samt vissa andra yrkesskolor. Bland de uppgifter som tillkommer länsskolnämnden framstår de som hänger samman med interkommunal samverkan för samordning och planering av skolväsendet som en av de främsta och nämnden erhåller vissa befogenheter att utfärda tvångsföreskrifter för kommuner om samverkan för att därigenom åvägabringa en förnuftig skolorganisation. Ehuru nämnden till sin majoritet kommer att utgöras av landstings valda lekmän är den ett statligt organ. Staten uppträder som huvudman för befattningshavarna och verksamheten skall finansieras med statsmedel direkt från anslag på riksstaten. Även mellaninstansorganisationen skall träda i funktion först 1958. I anslutning till sin årliga redogörelse till riksdagen för försöksverksamheten med nioårig enhetsskola påminde ecklesiastikministern om att det tidigare förutsatts, att mot slutet av 1950-talet en sammanfattande utredning i skolfrågorna skulle komma till stånd. Praktiska och vetenskapliga erfarenheter borde härvid samarbetas till en hållbar grund för den organisation, som successivt skall genomföras. Enighet uppnåddes i riksdagen om att en sådan utredning borde tillsättas så snart som möjligt. Riksdagsbeslutet har emellertid sitt intresse även från den synpunkten, att erfarenheter från den hittills bedrivna försöksverksamheten uppenbart satt sitt spår i statsutskottets utlåtande. 1950 års skolbeslut innebar bl. a. att ”åtgärder skola vidtagas för genomförande--------av en på nioårig allmän skolplikt grundad enhetsskola”. Under de närmast därefter följande åren uppfattades detta så att enhetsskola skulle vara en ”organisatoriskt enhetlig skola”. 1956 års riksdagsbeslut företedde en uppmjukning på denna punkt genom att man nu uttalade sig för en ”organisatoriskt sammanhållen skola”. Den tidigare formuleringen låg mycket nära skolkommissionens tänkesätt; den senare ger utrymme för t. o. m. en sådan ytterlighet som ungefär nuvarande skolsystems bevarande, låt vara kompletterat med en gemensam skolstyrelse. Skolöverstyrelsens rapport över försöksverksamheten med nioårig enhetsskola läsåret 1955/56 gav besked om att sådan verksamhet pågått i 59 skoldistrikt med 3 394 avdelningar och 84 941 elever. Därav utgjorde högstadiet 428 avdelningar med drygt 11 000 elever. Jämfört med föregående verksamhetsår hade försöksverksamheten ökat med 878 avdelningar och över 23 000 elever. Andelen kompetenta lärare i läroämnen (d. v. s. adjunkter, ämneslärare och folkskollärare med 23-gradersbehörighet) ökade under redovisningsåret från 28,3 till 40,2 procent. Av överstyrelsens redogörelse för pedagogisk försöksverksamhet vid högre skolor kan inhämtas, att intresset fortfarande var mycket stort. Sålunda hade 378 försök beviljats vid sammanlagt 140 skolor. Flera tidigare försökspunkter kunde avföras, därför att de enligt vederbörliga beslut i stället skulle utgöra normala inslag i undervisningen vid de högre skolorna. I rapporten behandlades bl. a. sådana nya linjer och utbildningsvägar på realskolestadiet som särskild realexamen och korrespondensrealskolor, ämneskoncentration i realskolan och på gymnasiestadiet, organiserad läxhjälp, fristudieförsök samt nya former för samarbete mellan lärare och elever. 194