MODET 1956 Av ELISABETH FALK EN STRÄVAN mot en friare och ledigare klädstil karaktäriserar modet under hela år 1956. Under våren var det framförallt den högt markerade midjan, det korta livet, den smala kjolen och plaggens frihet från onödiga detaljer, som blev det mest utmärkande för Parismodet. Smala men lediga skulle kläderna vara med halvsvängd midja eller rak skärning åtdragen ovanför midjan med ett skärp. Exempel: vårens Diordräkter. Den raka rocken dominerade och arbetades i många fall med opressade veck i ryggen eller fram tillhållna med en slejf, vilket gav en smal men mjuk silhuett och mera rörelsevidd än förut. På klänningarna gav diskreta draperingar liv åt de smala modellerna. Blusen upplevde en ny vår och arbetades i tunna vita material eller muslin och chiffon. Den ljusa färgskalan innehöll alla varianter på gult, beige och grått. Andra färginslag var blekblått, korall och aprikos. Det största intresset i vårmodet tilldrog sig de stora hattarna, som angav stilen för vårklädseln. CAPEN blev höstens stora nyhet och fördes fram i många former från den hellånga till kraglika som räckte till armbågen. Som regel var den ganska smal och omslöt hela kroppen som en kokong. Även en hel del av höstens rockar hade skurits så att de påminde i fallet om caper. En något större vidd i ryggarna kunde märkas på de flesta höstrockar. Påslinjer lanserades av Balenciaga och Givenchy, som vid sidan av Dior dominerade modet under året med Lanvin (Castillo) närmast i följe. Här skars plaggen raka och ganska löst sittande, ja, även med rynkad vidd och drogs så till på olika ställen med ett skärp, som kunde vara placerat över bysten, strax under den, över höfterna eller nere vid knäna. En uppmärksammad nyhet var korta och långa aftonklänningar i mjukt draperad löst fladdrande chiffon i blekaste pastellfärger. De tunna tygerna tog därmed ett stort steg framåt. Dessa klänningar arbetades i flera lager av tyget men utan de stela tyll- och lärft-understommar som användes för de vida aftonklänningarna. Detta gav den smala silhuett som alltjämt omhuldades, fast den kom mest till uttryck i kläderna till för-middagsbruk. Diors ”magnetlinje”, inspirerad av holländska allmogedräkter, bjöd på än större rörelsefrihet i vardagskläderna, men införde också en ny rundhet, som kontrasterade mot det smala. HATTARNA liknade den egyptiska drottning Nefertitis huvudbonad eller upp-och nedvända blomkrukor och intog alla ställningar på huvudet från ned mot ögonbrynen till långt bak på nacken. Största framgången fick den danske modisten Svend Gravesen med sin utmärkta kollektion. VIOLETT i alla nyanser från blekaste till mörkaste, i senare fallet sammansatt med vitt, blev Lanvins stora slagnummer och höstens verkligt nya färg, sekunderad av grått, brungrönt och grågrönt. Starka färger som intensivt rött, smaragd och kungsblått gav livfulla inslag. Svart tillsammans med vitt förekom i övrigt ovanligt mycket i modet under hela året. Grova tyger, ofta på olika sätt rutmönstrade i mörka färger användes mycket, och tweedartade och diagonalvävda tyger i svartvitt var favoriter för ytterplagg av olika slag. Det nyaste var dock vävda tyger som gav stickad effekt. Pälsgarneringar, pälsfoder, lösa små pälshalsdukar och hattar av pälsverk användes särskilt mycket i modet hösten 1956. 221