I ÅRETS MARGINAL Klimax: Prins Rainier sätter ringen på sin bruds finger under den kyrkliga vigselceremonien i Monacos katedral. Bröllopsgala i frimärkslandet Om det kunde göras en beräkning av den trycksvärta och den pappersmängd som i tidningar jorden runt offrades på bröllopet i Monaco i april 1956 skulle den villfarelsen lätt kunna vinna insteg att fursteförmälningen hörde till årets mera betydelsefulla tilldragelser. Men det gjorde den ju inte, även om man kan medge att tillställningen var ett pittoreskt, lätt operettmässigt inslag i en för övrigt dyster och hotfull världsbild. Den 32-årige furst Rainier III, som gifte sig med den amerikanska filmdivan Grace Kelly, hade 1949 bestigit den monegaskiska tronen efter sin morfar furst Louis II. Furst Rainier var ungkarl, ett förhållande som mycket oroade hans undersåtar av det skälet att Frankrike traktatmässigt ägde rätt att inkorporera hela det lilla furstendömet om Rainier skulle falla ifrån utan att efterlämna legitim arvinge. Och det skulle i sin tur ha den otrevliga konsekvensen med sig att monegaskerna skulle nödgas dels betala skatt — vilket de sluppit så gott som helt — dels också fullgöra militärtjänst. När furst Rainier första gången träffade den sköna Grace Kelly framgår inte klart av tillgängliga källor — det sägs dels att det var sommaren 1954 i samband med en filminspelning på Rivieran, dels att det första mötet ägde rum vid filmfestivalen 1955. Nog av, i december 1955 finner vi honom på väg till USA, officiellt för att njuta ett par månaders semester, i verkligheten för att förlova sig med miss Kelly, vilket ägde rum en av de första januaridagarna 1956. Det var ett förmånligt parti för bägge parter, ty pappa John B. Kelly, storbyggmästare i Phila-delpia, var mångmiljonär, ett förhållande som kunde komma att bli till glädje för Monacos, enligt vad det uppgavs, ansträngda finanser. Bröllopsdagen fastställdes till den 19 april och förberedelserna till evenemanget tog snart högsta fart. Knappast någon dag förgick utan rapport från Monte Carlo om än det ena, än det andra i samband med bröllopet. Inte minst talades det om vilken invasion av kungligheter som kunde väntas, men därvidlag bedrog man sig. Det blev minst sagt katastrofalt tunnsått med kungliga gäster, efter alla högt spända förväntningar bör det också ha blivit något av en västgötaklimax att finna det furstliga inslaget representerat av — exkung Faruk. Men eljest var det en kunglig för-mälning med tanke på påkostade arrangemang. När den blivande prinsessan anlände till Monte Carlo en vecka före själva bröllopsceremonien fick hon t. ex. ett verkligt kungligt mottagande, förd i land i furst Rainiers privatjakt från det amerikanska passagerarfartyg, med vilket hon 229