IDROTTSLIVET 1956 Av redaktör OLOF GROTH För första gången i idrottshistorien hölls de olympiska spelen i tre olika avdelningar, därtill i tre olika länder. Det är givet, att detta förhållande kom att sätta sin prägel på idrottslivet. Olympiska förberedelser och uttagningar förekom året runt och dominerade givetvis tidningarnas spalter. Vinterolympiaden i Cortina hölls ovanligt tidigt, redan vid månadsskiftet januari—februari, och sommarspelen i Melbourne ovanligt sent, i slutet av november och i början av december. De ovanliga tidpunkterna ställde såväl ledare som aktiva på svåra prov. Endast ryttarspelen i Stockholm hölls vid en ”normal” tidpunkt, i mitten på juni. Trots de tre olympiska perioderna hann vi med ett stort landskampsprogram. Sverige utkämpade 185 landskamper, vann 101, förlorade 73 och fick 11 oavgjorda. Det var Sveriges sämsta landskampsår, men kanske vi i den växande internationella konkurrensen får vara tacksamma för att vi fortfarande har flera segrar än nederlag. Sverige råkade särskilt illa ut mot Sovjet och Ungern, som i 7 resp. 6 landskamper i olika grenar vann samtliga. Det gick också dåligt mot Tjeckoslovakien med 1 vunnen, 1 oavgjord och 5 förlorade. Mot Norge vann vi däremot 26 segrar och förlorade bara 6 matcher. Basket och badminton var de sämsta grenarna, fotboll den relativt bästa med 7 vunna, 3 oavgjorda och 2 förlorade matcher. Bandymästerskapet avgjordes för 50:e gången och vanns av Bollnäs, som i finalen slog Örebro med 3—2. I landskampen mot Finland i Helsingfors vann Sverige med 3—0. I Moskva däremot förlorade Sverige mot Sovjet med 2—3 och mot Sovjets B-lag med 2—4. Ishockeyn gick framåt på bredden, icke minst beroende på de många konstfrusna anläggningarna, vilka vid årets slut uppgick till 12. Södertälje Sportklubb vann SM med 12 poäng före Djurgården och Leksand. Finalen mellan Södertälje och Djurgården på Johanneshov samlade 16 000 åskådare, rekord för en ishockeymatch i Sverige. Skridskosäsongen dominerades av Sigge Ericsson, som tog tre SM och satte en rad nya rekord. I VM i Oslo blev han dock endast sexa och i EM i Helsingfors trea. Världsmästare blev ryssen Oleg Gontjarenko. Brottarna vann över Finland med 5—3 i fri stil men förlorade i den antika stilen men 2—6. Italien besegrades i fri stil med 6—2. Mot Sovjet förlorade Sverige hedersamt i Göteborg, 3—5 i A-matchen och 2—6 i B-matchen. Fotboll var den stora sommaridrotten. Allsvenska serien 1955—56 vanns av Norrköping med 35 poäng före Malmö FF med 32 och Djurgården med 27. Nedflyttade blev Norrby och Degerfors, vilka ersattes av Gais, som vann kvali-ficeringsmatcherna över Lycksele, samt IFK Malmö som slog Brage. Fotbollslandskamperna gick rätt hyggligt men slutade med två skönhetsfläckar, nederlag med 1—3 mot Norge i Oslo och oavgjort 1—1 mot Danmark på Råsunda. I den senare matchen bytte den svenska lagledningen i andra halvlek ut en frisk spelare — som alltså icke var skadad — vilket orsakade en långvarig pressdiskussion och föranledde Fotbollförbundet att avskeda lagledaren och talangscouten Putte Kock. 252