Zeth Höglund Förre finansborgarrådet i Stockholm Zeth (Zäta) Höglund avled natten till den 13 augusti 72 år gammal. Han var född i Göteborg och började efter studentexamen studera vid Göteborgs högskola men måste av ekonomiska skäl avbryta dessa studier. 1904 blev han medarbetare i Ny Tid i Göteborg men fick snart kontakt med Socialdemokratiska ungdomsförbundet i Malmö under ledning av Per Albin Hansson och Gustav Möller gentemot vilka han tidigt markerade en radikalare hållning. Som redaktör för ungdomsförbundets tidning Stormklockan i Stockholm tävlade han 1906 om första platsen i den ”kronprinsgrupp” inom socialdemokratien som bestod av bland andra Hansson, Möller och Rickard Sandler. Då dessa alltmer solidariserade sig med Hjalmar Brantings försiktigare kurs blev ”Stormklockan” organ för en partifrond, som 1917 bröt sig ut och bildade ett vänstersocialistiskt parti. Rivaliteten med P. A. Hansson upprepades längre fram men denne blev segrare i alla ronder tack vare sin perfekta ledartalang. Våren 1917 var Z. Höglund förgrundsfigur på den brandröda kongress i Stockholm som antog en provokatorisk resolution mot en eventuell svensk mobilisering under det pågående första världskriget, vilket renderade honom förnyad vistelse på Långholmen — sin första sejour där hade han gjort redan 1905 efter ett upphetsande tal under unionskrisen. Efter återvunnen frihet gick han ytterligare ett steg åt vänster och var med om att bilda det nya kommunistpartiet. Under åren 1919—1925 redigerade han detta partis tidning men återgick 1926 till socialdemokratiska partiet, blev ledamot av partistyrelsen och dess verkställande utskott, ordförande i Stockholms arbetarkommun och i arbetarpartiets grupp i Stockholms stadsfullmäktige samt chefredaktör för Social-Demokraten från 1936 till 1940. På denna post intog han särskilt under Finlands vinterkrig 1939—1940 en så kritisk hållning mot samlingsregeringen och partiledningen att han entledigades som redaktör. Han blev nu finansborgarråd i Stockholm och avgick 1950 med pension. På denna sin nya post överraskade han med att vara en utpräglad samarbetsman vid uppgörelser och samförståndslösningar mellan partierna under andra världskriget. Tiden efter sin avgång ägnade han främst åt sina memoarer av vilka första delen, ”Härliga tider”, utkom 1951 och andra delen, ”Från Branting till Lenin 1912—1916”, år 1953. Från att under tidigare år ha varit en av Hjalmar Brantings häftigaste antagonister skrev han sedermera dennes biografi i två delar (1929) och redigerade ett omfattande urval av hans tal och skrifter. En gång en av grundarna av kommunistpartiet blev han senare en av kommunisternas argaste vedersakare. Anders de Wahl En av svensk scenkonsts främste genom tiderna, skådespelaren Anders de Wahl, avled den 9 mars på Sophiahemmet i Stockholm, där han vårdats sedan han sommaren 1955 drabbades av en hjärnblödning. Han hade en månad tidigare fyllt 87 år. Anders de Wahls teaterbana var den längsta någon svensk scenartist upplevat. När han på sin 85-årsdag för sista gången framträdde hade han bakom sig 66 år på scenen och närmare tusentalet roller. Han genomgick Dramatiska teaterns elevskola 1889-—1891 och hade redan under elevtiden en del uppgifter. Sistnämnda år fick han sitt första engagemang och kom sommaren 1892 till Albert Ranft på Djurgårdsteatern och 1895 på Vasateatern, där han hösten 1897 vann en stor konstnärlig seger i ”Mäster Olof”. En lika stor framgång vann han två år senare på Svenska teatern i en annan Strind-bergspjäs, ”Erik XIV”. Till Dramatiska teatern kom de Wahl första gången 1908, då den nya nationalscenen öppnades. Här spelade han 1914 första gången ”Hamlet”, som blev en utomordentlig publikframgång. 1916 hade han sitt första gästspel på Det Kongelige Teater i Köpenhamn i ”Hamlet” och ”Erik XIV”. 1918 återvände han till Albert Ranft och Svenska teatern men stod 1923 åter på Dramatens scen. När han här 1929 firade sin 60-årsdag under festlig anslutning från publik och kolleger vittnade teaterchefen från scenen: ”Ingen kan som du fylla publiken med salighet och dina teaterdirektörer med förtvivlan”. Sitt nya decennium inledde 60-åringen med en av sina sista stora rollskapelser, Hjalmar Bergmans ”Markurell”. Snart löste han dock sitt kontrakt med nationalscenen, där han sedan framträdde mera sporadiskt som gäst. Ännu på 80-årsdagen framträdde han där med obrutna krafter som ”Markurell” men vid hans sista framträdande på 85-årsdagen märktes att krafterna ej riktigt räckte till. Vid sidan av sin skådespelargärning gjorde de Wahl en annan betydelsefull kulturell insats. Han var den förste som började läsa poesi från estraden och från omkring 1910 var han den främste tolkaren av svenska diktares verk. I en minnesruna i Svenska Dagbladet skrev Sten Selander bl. a.: ”Anders de Wahl var nittiotalsromantikens siste och störste representant på scenen. Under de senaste årtiondena gjorde en hel förfluten epok sin entré samtidigt med honom. Hans romantiska 18 273