Ryska tanks på Budapests gator. Moskvakongressen utlöste likväl inom flera av kommunistpartierna utanför Ryssland en väldig kedjereaktion, och folken i vasallstaterna trodde sig ana en islossning. De speciellt kraftiga återverkningarna i Polen och Ungern har registrerats i andra delar av denna översikt. I Bulgarien föll den ledande stalinisten, Tjervenkov. De italienska och franska kommunistpartierna drabbades av inre kriser, som dock något så när bemästrades av Togliatti och Thorez. I England avlägsnades däremot den gamle kommunistledaren Pollitt. Jugoslaviens diktator Tito var en av dem, som syntes kunna triumfera. Denne motståndare till Stalin hade fått rätt, och då han i juni besökte Moskva, sparade Bulganin och Krusjtjev ingen möda för att ytterligare blidka honom. Titos gamle vedersakare Molotov ”entledigades” just vid den jugoslaviske ledarens ankomst och efterträddes som utrikesminister av Pravdas chef Sjepilov. Av de ryska satellitländernas ledare krävde Tito och fick också gottgörelse för alla angrepp mot Jugoslavien under ”titoistprocesserna” inom östblocket 1949—1952. Under en kort tid var Belgrad nu ett slags nationalkommunismens Mecka, dit många vallfärdade. Men bladet vände sig, sedan Sovjet beslutat bromsa en ur rysk synpunkt hotande utveckling. I samband med ett nytt besök av Tito i Sovjetunionen i september röjdes slitningar med Belgrad, som kraftigt skärptes i samband med de polska och ungerska kriserna. Bland vasallstaterna hade i synnerhet Östtyskland och Tjeckoslovakien med sina gamla stalinistiska ledargarden mycket tveksamt ägnat sig åt omprövningen efter sovjetkongressen. De gick också främst i ledet, då en ny paroll ”rättning Moskva!” gavs på hösten. Nu gällde det åter åtstramning och disciplin. Det kommunistiska Kina skyndade till och bistod med en lång deklaration av Mao Tse-tung om nödvändigheten av att ”stärka den internationella proletära solidariteten” med Sovjetunionen i centrum. Polsk ”oktoberrevolution” Polen upplevde en nationellt betonad antistalinistisk revolution. Denna stannade dock på halva vägen, och polackerna undgick att dela ungrarnas tragiska öde. Redan på våren märktes det att något ovanligt var på färde. Krusjtjevs vidräkning med stalinismen fick då kraftigare återverkningar i Polen än i någon annan vasallstat. Polska kommunistpartiet uttalade skarpa förkastelsedomar, och regerings 341