republikanerna vid sitt partikonvent i San Francisco vicepresidenten Richard Nixon. Rader av läkare och partimän lyckades övertyga större delen av den amerikanska opinionen om att ”Ike” kunde hoppas på att hälsan skulle stå bi för ytterligare en 4-årsperiod. Stevensons väg till nomineringen vid det demokratiska konventet i Chicago var inte hinderfri. På våren tycktes han en kort tid hotad av senator Estes Kefauver, som förde en rivande primärvals-kampanj. Denne gav dock senare upp konkurrensen och blev i stället vicepresidentkandidat. Förre presidenten Harry Truman gjorde ett misslyckat försök att rubba cirklarna i Chicago genom att lansera New York-guvernören Harriman. Själva valrörelsen var i stort sett ganska lugn och de reella partimotsättningarna mindre än 1952, särskilt inrikespolitiskt. Beträffande rasproblemen, som åter stod i förgrunden, var republikanerna mest positiva, men det rörde sig egentligen endast om nyanser. Ekonomiskt välstånd och orubbad högkonjunktur hade gynnat Eisenhowerregimen. Stevensons personliga kampanj gjorde mindre starkt intryck än vid hans första framstöt mot presidentposten. Demokraterna beskyllde regeringspartiet för att ha försvagat USA:s ställning gentemot kommunistmakterna, men Eisenhowers anhängare kunde peka på att presidenten hade avvecklat Koreakriget och bemödat sig att åstadkomma avspänning gentemot Sovjet. Valet ägde rum mitt under Egypten- och Ungernkriserna. Den amerikanska nationens intensiva önskan om fred och starka tro på Eisenhowers goda vilja bidrog till hans överväldigande seger den 6 november. Vid kongressvalen behöll demokraterna en visserligen knapp majoritet i bägge husen. Ett märkligt resultat, eftersom det inte på hundra år hade hänt att en republikan valts till statschef men fått finna sig i att motståndarna vunnit kampen om parlamentet. Ställningen i senaten blev 49 demokrater och 47 republikaner (oförändrat jämfört med mellanterminsvalen 1954). I representanthuset erhöll demokraterna 235 platser (mot 232 år 1952) och republikanerna 200 (203). Franskt val utan klart avgörande När Frankrike den 2 januari gick till val, så var den stora frågan, om landet efter flera års politisk splittring och förlamning skulle kunna få ett parlament med en majoritet nog stabil att trygga en fast regeringspolitik. Striden stod närmast mellan Edgar Faures regeringskoalition och den av radikalen Pierre Mendès-France och socialistledaren Guy Mollet ledda s. k. republikanska fronten. Resultatet blev sådant att Faure fick anledning att ångra den påskyndade parlamentsupplösningen i slutet av 1955. Ur allmän demokratisk synpunkt var valets utgång beklämmande, ty kommunisterna visade stor styrka och demagogen Pierre Poujades halvfascistiska missnöjesrörelse vann överraskande stor framgång. De demokratiska mellanpartier-nas inbördes ställning försköts icke väsentligt, men till följd av splittringen bland de borgerliga bildade republikanska fronten en minoritetsministär. Mendès-France sköts dock åt sidan. I stället blev Mollet konseljpresident och besatte alla den nya regeringens nyckelposter med socialister. C. Pineau blev utrikesminister. Till finansminister utnämndes R. Lacoste, som dock efter några dagar inträdde som minister-resident och generalguvernör i Algeriet, varvid P. Ramadier övertog finansdepartementet. Regeringens ledande män var alla ivriga anhängare av Europarörelsen, och Mollet inriktade sig starkt på att främja de europeiska enhetssträvandena, som under året åter fick aktualitet, särskilt genom att Kol- och stålunionens sex länder konkret utformade planerna på en gemensam marknad och en atomenergipool — Euratom. Främst ställdes dock Mollet inför de utomordentligt svåra problemen i Nordafrika. Mendès-France, som hade utestängts även från utrikesministerposten och fått nöja sig med en oklar ställning som minister utan portfölj, motarbetade konseljpresidenten och lämnade regeringen i maj. På hösten sprängdes det radikalsocialistiska partiet; Mendès-France triumferade som majoritetsgruppens ledare över sin motståndare Faure. Poujades sötebrödsdagar blev inte många. Sedan flera av hans deputerade hade fått sina mandat ogiltigförklarade, bojkottade rörelsen nationalförsamlingen och började råka i upplösning ute i landet. 348