valutaskuld på 172 milj. kr. efter ett underskott i handelsbalansen på 1 475 milj, kr. mot 780 milj. 1953. Under slutet av 1954 och början av 1955 genomförde regeringen för att bromsa konsumtionen en rad taxehöjningar och indirekta skatter men ville inte följa de två tidigare regeringspartiernas krav på långt mer vittgående åtgärder, t. ex. en avveckling av statens billiga byggnadslån, utskiljande av de nya indirekta skatterna vid beräkning av den lönereglerande index, en paus i den sociala reformgiven och i gengäld en sänkning av de direkta skatterna för att främja sparande och investeringar. I början av 1956 började valutaskulden åter stiga. I maj var den 250 milj, kr., men under en fyraveckorsperiod från 15 oktober till 15 november blev det en förbättring i valutaställningen med 105 milj., som syntes ge berättigande åt regeringens förhoppning om att man nått en vändning till det bättre. Fram till årets utgång inträdde emellertid en försämring med 66 milj, kr., och Nationalbankens valutaskuld var 232 milj, kr., ungefär detsamma som året förut. Med utgången av november hade underskottet i handelsbalansen nått upp i 1 320 milj, kr., mot 870 milj, samma månader året innan. Ökningen i Nationalbankens valutaskuld var sålunda ett uttryck för att stegringen i frakt- och andra valutainkomster inte varit tillräcklig för att motsvara merimporten. Aksel Möllers antiinflationsprogram Den konservative partiledaren, borgmästare Aksel Möller, framlade i november ett förslag till antiinflationslag. Förslaget gick bl. a. ut på att överbalanseringen av statsbudgeten skulle upphöra, ty det hade visat sig att staten inte var i stånd att motstå frestelsen att använda de för överbalanseringen indrivna skatterna. Överbalanseringen verkade därmed inflationsframkallande. I stället skulle skattebetalarna få lättnad i de direkta skatterna. Det belopp skatten sänktes med finge inte användas till inköp av konsumtionsvaror utan skulle sättas in, bundet för visst antal år, på sparkonto. Vidare föreslogs att staten skulle avveckla sin bostads-subventionspolitik, som bl. a. bestod i lågt förräntade lån. I stället skulle till byggherren utlämnas obligationer, som fick säljas i öppna marknaden. Kursen på obligationerna skulle då som tidigare reglera byggverksamheten efter behov. De som redan hade statslån i sina fastigheter skulle få rätt att betala intill 1 000 kr. per år i extraamortering och dra av detta belopp från sin beskattningsbara inkomst. Vidare skulle för företagen införas gynnsammare avskrivningsregler och möjligheter skapas för uppläggande av investeringsfond. Den socialdemokratiska regeringen och dess politik karakteriserade Aksel Möller på följande sätt: — Vad denna regering borde göra får den inte göra för fackföreningarna, och vad den får för dessa kan den inte göra mot folketingets liberala majoritet. Sedan den trädde till har levnadskostnaderna, som de kommer till uttryck i index, stigit med 49 poäng. När den kom till hade Danmark ett icke obetydligt valutatillgodohavande — nu har vi skuld. Vad har regeringen gjort? Den har stramat åt krediterna, pressat räntan i höjden och begränsat konsumtionen genom nya pålagor. Det finns bara en utväg: staten måste själv först visa återhållsamhet. De direkta skatterna måste sänkas och beloppen bindas i bankerna, så att endast räntan tillfaller skattebetalarna. På det sättet kan vi bryta utvecklingen. 364