Helen Keller i Stockholm En märklig kvinna besökte Stockhoim i slutet av maj. Det var den världsbekanta 77-åriga amerikanska författarinnan Helen Keller, fullständigt blind och döv från U/2 års ålder. Trots detta ohyggliga handikapp har hon kunnat studera vid ett amerikanskt college, ge ut nio böcker och lära sig tala — det tog henne 25 år förklarar hon själv. Hon kom i sällskap med sin ständiga följeslagerska miss Polly Thomson med flyg till Bromma på kvällen den 24 maj närmast från Zürich och mottogs vid flygplatsen av direktör Charles Hedkvist i De Blindas förening, rektor Tore Gissler vid blindinstitutet i Tomteboda, representanter för amerikanska ambassaden m. fl. Dagen därpå tog hon i amerikanska ambassaden emot representanter för pressen och visade där hur hon med hjälp av känseln och sin väninna kunde ”höra”. Det gick så till att hon med vänstra handen mot fröken Thomsons kind och Miss Thomson ”talar” med miss Helen Keller genom teckenspråk i miss Kellers hand. med pekfingret snett över hennes mungipa kunde ”avlyssna” vad väninnan sade genom att känna hennes muskelrörelser, då hon upprepade tidningsmännens frågor. Behövdes förtydliganden kunde miss Thomson lämna sådana genom att snabbt låta sina fingrar spela i miss Kellers hand i ett teckenspråk som utvecklades av trappist-munkama redan på 1700-talet. Måndagen den 27 maj besökte miss Keller Tomtebodainstitutet, där hon mottogs av rektor Gissler och fick blommor och en flagga av två små elever och därefter bevistade en sångstund med de blinda barnen. Hon kunde givetvis ingenting höra av sången men rycktes trots detta så med att hon började markera takten. I ett tal till eleverna förklarade hon att hon kände sig stolt över att de så tappert klarade sina svårigheter och fortsatte: ”Jag känner varje steg på den väg ni går, de hinder ni har, och jag vet att framstegen tycks små. Men jag vet också att ni har hängivna lärare, som bryter nya vägar för er. När ni lämnar skolan skall folk se, hur bra ni arbetar, och då kommer ni att bli en inspiration för andra blinda.” Hon skildrade vidare, hur hon kan uppfatta världen omkring sig. ”Handen betyder allt, den berättar för mig vad som är i sinnevärlden och andliga världen. Genom känseln upplever jag karaktärer, sinnesrörelser, situationer.” Onsdagen den 30 maj besökte Helen Keller och miss Thomson De Blindas förenings högkvarter vid Gotlandsgatan, där direktör Hedkvist förde gästerna runt i lokalerna och i talboksrummet redogjorde för de hjälpmedel som numer står de blinda i Sverige till buds och som gjort att allt färre av dem nu blir korgmakare och borstbindare. Många har kommit in i industrien, där de i vissa arbeten är lika bra som seende och kan känna lycka över att klara sig själva. Föreningens dåvarande ordförande hr Erik Eriksson betonade betydelsen av den propaganda för hjälp åt de handikappade som miss Kellers stockhohns-besök inneburit och demonstrerade detta påtagligt genom att känna tyngden av en penningväska, resultatet av en filmafton dagen förut. Även här höll miss Keller ett anförande till representanter för ecklesiastik- och socialdepartementen, skolöverstyrelsen m. fl. och uttryckte sin glädje över att allt färre av de handikappade behöver gå sysslolösa. Sysslolöshet är, betonade hon, värre än alla lyten. Hon ville få alla att hjälpa till att klargöra för arbetsgivarna att blinda på många områden kan utföra ett lika gott arbete som seende. Under stockhoimsbesöket mottogs miss Keller även av konungen. 64