riktad mot älven med det längsta avståndet från älvstranden (ungefär 30 meter) vid sprickans mitt. Spetsarna pekade både i söder och norr mot älven, och sprickan var sålunda i sin längdriktning helt begränsad. Detta var den stillsamma upptakten till vad som bara några timmar senare skulle vara känt som katastrofen i Göta. För säkerhets skull gav disponent Schiller order om att det område som kunde tänkas glida ut i älven skulle utrymmas och avspärras med staket. Han underrättade även Trollhätte kanalverk och Statens geotekniska institut. Under tiden fortsatte man att observera sprickan, som till en början växte mycket långsamt — endast någon eller några millimeter den första timmen — men senare allt hastigare. Några sprickbildningar i terrängen ovanför kunde däremot icke observeras. Strax efter kl. 10 anlände kanaldirektör K. Thorsson från Trollhättan och vid den tiden började man mer och mer befara att ett mindre ras skulle inträffa. Sjöfarten på älven förbi det väntade rasområdet stoppades och båtar, pråmar och kranar vid Götas bryggor avlägsnades. Kl. 11.25 gled så det avspärrade området plötsligt ut i älven, men nu inträffade även vad ingen väntat eller kunnat förutse. Raset utlöste en blixtsnabb kedjereaktion av skred allt längre mot norr och öster. De som befann sig nere vid den ursprungliga sprickan fick springa för livet upp mot fast mark över jordmassorna som rasade under deras fötter. Största delen av den personal som arbetade inomhus observerade faran först genom varningsrop eller genom att byggnaderna började gunga. Alla hann också sätta sig i säkerhet — med tre undantag. Renseriet var den mest bullersamma arbetsplatsen och därför uppfattades ej varningsropen där. Här omkom arbetarna Natanael Johansson, John Larsson och Roland Persson under den sammanstörtande byggnaden. Tre andra arbetare i renseriet kunde ungefär en timme efter olyckan befrias från de rasmassor som höll dem fångna och föras till sjukhus. Två av de omkomna, Johansson och Larsson, återfanns även efter någon timme, medan det dröjde nära en vecka innan det tredje dödsoffret, Roland Persson, anträffades under renseriets ruiner. De delar av fabriksanläggningen som raserades vid katastrofen omfattade renseri, torksal, massamagasin, ställverk, mekanisk verkstad och ritkontor, kajer, upplag samt vedgårdar, allt så vitala delar, att en återuppbyggnad skulle betyda anläggning av en helt ny fabrik. Då härtill kom att hela rasområdet undergått en nivåförskjutning på omkring nio meter till stort förfång för industriområdets framtida användning och då man dessutom under en lång tid framåt kunde vänta sådana ytterligare sättningar i marken att denna ej kunde uppbära tyngre anläggningar, fann sig Uddeholmsbolagets ledning tvingad att helt nedlägga Göta sulfitfabrik. I stället beslöts att där uppföra ett träsliperi på av raset oberörd mark, där anställning kunde beredas ett hundratal arbetare. För den del av sulfitfabrikens arbetarstam, omkring 175 man, som måste beredas annan sysselsättning erbjöd Uddeholms-koncernen anställning vid sina anläggningar i Skoghall i samband med övergång till kontinuerlig drift där, och för att underlätta sådan överflyttning erbjöds flytt-ningsbidrag och bostadssubventioner. Raset medförde en speciell fara för Göteborgs vattenförsörjning, som till stor del sker genom rening av vatten från Göta älv. Med de rasande lermassorna följde tre stora oljecisterner rymmande 1 400 kbm olja, och hade denna flutit ut i älven skulle ingen rening av älvvattnet ha kunnat göra detta drickbart. Till all lycka stannade dock oljan i en ficka, skild från älvfåran av en mäktig lervall, och här kunde den till största delen pumpas upp i tankvagnar och bortföras, och resterna oskadliggjordes därefter genom att de brändes bort. Även ett annat riskmoment fanns till en början för Göteborgs vattenförsörjning. De i älven nedvältrade lermassorna hade så gott som helt fyllt strömfåran — kvar var endast en omkring 10 70