meter bred och omkring meterdjup ränna — och härigenom uppstod risk för översvämningar. För att förebygga sådana hade kraftverken ovanför rasområdet vid Vargön, Trollhättan och Lilla Edet fått förvarning om att minska sin vattenföring, så snart rasrisken upptäcktes, och kraftverken minskade omedelbart sin vattenföring från 200 till blott 40 sek./kbm. Härigenom uppstod dock risk för att saltvattnet från havet skulle tränga så högt upp i älven att det nådde Göteborgs vattentäkt där. För att avvärja denna fara ökades därför vattenföringen till 150 sek./kbm. Den starkt minskade vattenföringen reducerade givetvis kraftigt verkens kraftproduktion men till all lycka kunde detta bortfall av energi till största delen täckas genom överföring av kraft från Norrland, där vårfloden just vid den tiden satte in. Skredet, som började i södra änden av fabriksområdet, kom att sträcka sig ända till W2 km uppför älven. Dess stora omfattning ansågs bero på att man, såsom borrningar visade, här hade att göra med en särskild typ av lera, s. k. kvicklera. Rasets skadeverkningar blev som nämnt enorma. För Uddeholmskoncernens del medförde katastrofen direkta och indirekta förluster som allt som allt uppgick till mellan 40 och 50 miljoner. Härtill kom kostnaderna för farledens återställande samt de betydande förluster som drabbade ägarna till de många fartyg som under närmare en månad tvingades ligga overksamma, instängda i hamnarna i Vänern. Återställandet av den viktiga sjöfartsleden blev både kostsam och tidsödande. Uppmuddringen igångsattes redan dagen efter raset och inriktades först på att åstadkomma en provisorisk ränna för att ge de i Vänern instängda fartygen möjlighet att komma ut. En sådan ränna, 4,10 meter djup och 25 meter bred, var färdig torsdagen den 4 juli och under de tre följande dygnen kunde 94 fartyg ta sig nedför älven efter att ha varit instängda i 27 dygn. Muddringsarbetena för att åter- Räddningsmanskapet för upp en av de skadade på bår från det nedrasade fabriksområdet. 72