KONSTLIVET 1957 Av intendent LARS ERIK ÅSTRÖM Som årets stora internordiska konsthändelse får man räkna Nordiska konstförbundets utställning vilken var förlagd till Göteborg där den presenterades ståtligt i Konstmuseet och Konsthallen vid Götaplatsen. De olika nationerna spelades denna gång inte ut mot varandra utan i stället var det rika och högst omväxlande materialet grupperat efter tendenser och riktningar. Någon direkt nordisk enhet kunde det naturligtvis inte ändå bli fråga om. Sådana intressanta och särpräglade företeelser som de nya halvabstrakta norska expressionisterna urskilde sig starkast. Det svenska deltagandet var dock mycket hedersamt, vilket kunde utläsas ur kommentarerna från grannländerna. Nationalmuseum framstod som centrum för konstlivet med två mycket intressanta visningar av sådan konst som ligger fjärran både i tiden och rummet. Dess stora vårutställning handlade om orientaliskt miniatyrmåleri, turkiskt, persiskt, indiskt och arabiskt, och omspände åtskilliga sekler. Museets egna samlingar visade sig vara både innehållsrika och kvalitativt högtstående och de kompletterades förträffligt av mästerverk från andra svenska och nordiska kollektioner. Det var en i hög grad fantasieggande utställning med exotisk charm och mycket av intresse för historikerna. Också åt vår tids konstnärer hade dessa färgstrålande små blad mycket att ge. Förmågan att vinna ut det väsentliga ur motiven och känslan för välberäknade ornament av färg och form som utmärker dessa orientaliska kulturkretsar har nära paralleller i dagens bildskapande. Om alla med full rätt väntade sig att dessa praktfulla små bokblad skulle ha mycket att ge, var det nog inte många som var beredda på att de kanadensiska eskimåerna av i dag skulle vara så utsökta skulptörer. Ett urval av deras finslipade små figur- och djurbilder i späcksten och täljsten tjusade publiken med sin levande rytm och en mäktig blandning av humor och konstnärlig medvetenhet. Det var ett glädjande bevis för att de konstnärliga överraskningarnas tid ännu inte är förbi, att det ännu finns okända och outforskade områden av mänsklig skaparkraft. Först Stockholm och sedan en rad samhällen i översta Norrland fick beskåda en rikhaltig samling av Vincent van Goghs teckningar som var kompletterade med ett mindre antal oljemålningar. Konstnärens brorson ingenjör V. W. van Gogh lät Sverige ännu en gång ta del av det märkliga arv som han förvaltar och alla de världsberömda teckningarna presenterades åter på Nationalmuseum som tillfället till ära låtit förankra en kafé- och filmvisningsbåt vid kajen framför entrén. I gruvsamhällena Kiruna och Malmberget lockade utställningen som väntat var rekordpublik, en värdig hyllning åt gruvpredikanten i Le Borinage. Det var en allvarlig och nästan sträng påminnelse om att det finns konstnärer som tar sin uppgift på blodigt allvar och som kämpar så hårt att de förgås under arbetet. Att det emellertid finns andra sätt att arbeta, andra sätt att nalkas livet och dess problem och skapa om detta i konstnärligt uttrycksfull form kunde Stockholms-publiken glädja sig åt på tre stycken olika presentationer av Henri Matisses konst. Konstnärens sista stora verk, färdigt endast några månader före hans bortgång, förvärvades av en svensk samlare och detta märkliga konstverk, collagearbetet Apol-lon fick sin urpremiär för offentligheten på Nationalmuseum, visades sedan på Skånska konstmuseum i Lund och vandrade därpå ut i världen. I Stockholm 204