chusetts. Han blev sedan filmdistributör, innan han gav sig in i filmproduktionen. 1924 bildade han tillsammans med Marcus Loew och Sam Goldwyn inspelningsbolaget Metro-Goldwyn-Mayer och i detta företag var han högste pro-duktionschef ända till 1951. Greta Garbo tillhörde under hela sin tid i Hollywood Mayers stjärnstab. Giovanni Mercati, kardinal, chef för Vatikan-biblioteket (* 1866—i 26/8). Han erhöll 1936 kardinalsvärdigheten av sin vän påven Pius XI och hade då sedan 1920 varit chef för Vatikan-biblioteket. Som sådan åtnjöt han beundran bland forskare i hela världen för sin stora lärdom och sin utomordentliga överblick över såväl det historiska som det språkliga och arkeologiska forskningsfältet. John von Neumann, amerikansk matematiker (* 1903—t i Washington 6/2). Han var född i Budapest och fick sin första vetenskapliga utbildning där och var sedan knuten till universiteten i Hamburg och Berlin, innan han 1933 lämnade Tyskland. Efter sin ankomst till USA knöts han till det berömda Princetoninstitu-tet, där han samarbetade bl. a. med Einstein. Han kallades ofta ”hjärnan bakom elektronhjärnorna” och spelade bl. a. en avgörande roll vid utformningen av den första amerikanska vätebomben. Otto Nuschke, vice ministerpresident i Östtyskland (* 1883—t 27/8). När nazisterna 1933 kom till makten blev han arresterad och 1940 försvann han i koncentrationslägren, medan hans stora egendomar i Brandenburg togs i beslag. Efter det tyska sammanbrottet var han med om att bygga upp ett kristligt demokratiskt parti i den av Sovjetunionen besatta delen av Tyskland och blev detta partis ledare. Han höll god min, när det kommunistiska enhetspartiet 1949 övertog hela makten i Östtyskland och gjordes som tack härför till vice ministerpresident under Grote-wohl. Han förlorade dock småningom allt inflytande. I Västtyskland betraktades han som förrädare. Sir Ernest Oppenheimer, sydafrikansk finansman och diamantkung (* 1880—t 25/11). Han var son till en obetydlig judisk tobakshandlare i en hessisk småstad och kom vid 16 års ålder till England, där han fick plats som kontorist hos en diamanthandlare. Av denne sändes han till Kimberley och här blev han genom lyckade spekulationer så småningom huvuddelägare i gruvfälten vid Pretoria, där man 1905 påträffade den världsberömda Cullinandiamanten, vars förnämligaste delar ingår i de brittiska kronregalier-na. Sedan Tyskland i första världskriget förlorat sin sydvästafrikanska koloni kunde Oppenheimer förvärva de värdefulla koncessionerna kring Lüderitzbukten och till slut kontrollerade hans företag omkring 85 procent av all handel med diamanter. Charles Pathé, fransk filmpioniär (* 1862— t 25/12 i Monaco). I unga år arbetade han i restaurangbranschen och grammofonindustrien, innan han helt kom att ägna sig åt filmen, som då upplevde sin första barndom. I kompanjonskap med sina bröder Emile, Théophile och Jacques bildade han 1893 det första franska film bolaget Pathé Cinema. 1897 drog sig två av bröderna tillbaka och senare även den tredje brodern, varför Charles blev ensam ägare till företaget. 1929 drog sig Pathé tillbaka från sitt företag. Manfred Joshua Sakel, amerikansk läkare (* 1900—t 2/12). Han var född i Österrike och fick sin läkarutbildning i Tjeckoslovakien. Sedan han 1936 kommit till USA inledde han de experiment som så småningom ledde till insulin-chockbehandlingen mot den vanligaste mentalsjukdomen schizofreni, en upptäckt som gav honom hedersnamnet ”Psykiatrins Pasteur”. Dorothy Sayers, engelsk författarinna (* 1893 —t 17/12). Hon tillhörde den generation av engelska författare som under 1920-talet gav detektivlitteraturen ett väldigt uppsving och gjorde den till en omtyckt förströelse även för läsare med intellektuella anspråk. Hennes först publicerade arbeten var en diktsamling och en volym berättelser och det var först med sin tredje bok ”Whose Body” som hon slog in på den bana som skulle ge henne berömmelse och rikedom. Redan i denna bok, som kom ut 1923, framträder hennes hjälte amatördetektiven lord Peter Wim-sey, som sedan figurerade i alla hennes detektivromaner, av vilka den sista utkom 1937. Hon publicerade därefter dramer och essayer med religiöst innehåll, en översättning av Dantes ”Divina Commedia” m. m. Manuro Shigemitzu, japansk statsman (* 1887 —t 26/1). Såsom utrikesminister undertecknade han 1945 Japans kapitulation ombord på amerikanska slagskeppet Missouri i Tokiobukten. Han dömdes 1948 av den internationella militärdomstolen för Fjärran östern till sju års fängelse men frigavs efter två år. Han blev 1936 ambassadör i Moskva och 1938 i London. Från 1943 till andra världskrigets slut var han utrikesminister och fick i december 1954 samma post i regeringen Hatoyama. Erich von Stroheim, filmskådespelare och regissör (* i Wien 1885—f i sitt hem nära Paris 12/5). Han var först officer i kejserliga österrikiska armén men lämnade tidigt militärbanan för att ägna sig åt journalistik. Han utvandrade till Amerika och efter ett kringflackande liv där kom han 1924 till Hollywood, där han gjorde en snabb karriär både som skådespelare och som regissör. Sitt genombrott gjorde han med ”Greed”. en girighetens apoteos, som genom sin intensitet och hänsynslösa människoskildring räknas som ett märkesverk inom amerikansk stumfilm. 1934 återvände han till Europa och Frankrike, där han i Renoirs ”Den stora illusionen” gjorde en av sina främsta skådespelarinsatser. För svensk publik var hans framställning av kaptenen i Strindbergs ”Dödsdansen” (1947) av särskilt intresse. H. U. Sverdrup, norsk oceanograf, professor, (* 1888—121/8). Han åtnjöt på sitt vetenskapliga gebit internationellt anseende och vistades en längre tid i Amerika, där han 1936—1947 var professor i oceanografi vid Kaliforniens universitet. Han återvände sedan till hemlandet och blev 1948 direktör för Norsk polarinstitutt och 1949 professor i geofysik vid universitetet i Oslo. 310