kunde fortsätta i sina tvenne ämbeten som chef för en majoritetsregering. Den som förlorade valet återvann alltså regeringsmakten. De två samarbetande borgerliga partierna var radikale venstre och retsforbundet, det georgistiska partiet. Detta resultat av ett rent borgerligt val gav upphov till stor besvikelse bland de borgerliga väljarna och till en början även till en viss kritik mot de två huvudpersonerna i den borgerliga regeringen 1950—1953, venstres och det konservativa folkpartiets ledare, f. statsminister Erik Eriksen och f. inrikesminster Aksel Møller, — en kritik som under årets lopp förstummades. Valsiffrorna Vid riksdagsvalet förlorade socialdemokraterna fyra mandat i folketinget och fick alltså 70 mandat. Venstre, det liberala jordbrukarpartiet, erövrade tre mandat och fick 45, det konservativa folkpartiet fick oförändrat 30, radikale venstre oförändrat 14 mandat. Kommunisterna miste två mandat och fick 6. Valets överraskning var retsforbundet, som ökade sitt mandattal från 6 till 9. De borgerliga partiernas övervikt i Danmarks enkammarriksdag — folketinget — blev vid valet större än tidigare: 57 procent av rösterna mot 53,9 procent 1953 eller uttryckt i mandat 98 (1953 92) mot socialdemokraternas 70 (74) och kommunisternas 6 (8), allt som allt 76 (82). Det fanns därför goda skäl att vänta att en borgerlig regering skulle få till uppgift att reda ut det miserabla bo som socialdemokraternas minoritetsregering efterlämnade. Vid valet 1953 hade två partier, socialdemokraterna och radikale venstre, som under åren mellan de två världskrigen ofta samarbetat, för första gången sedan 1945 nått majoritet i folketinget — med 88 mandat av 175. Ett påfallande drag i valet 1957 var att denna majoritet gick förlorad, enär de två partiernas sammanlagda mandattal minskade från 88 till 84. Folketinget hade allt som allt 179 medlemmar, men i allmänpolitiska sammanhang räknade man inte med de två representanterna för Grönland, de två för Färöarna och representanten för den tyska minoriteten på Sönderjylland. Regeringsförhandlingarna I överensstämmelse med valresultatet ingav statsminister H. C. Hansen den 15 maj demissionsansökan, och dagen efter möttes representanter för partierna hos konung Frederik för att rådgöra om ministerkrisens lösning. Socialdemokraterna ansåg att H. C. Hansen borde försöka bilda en majoritetsregering, venstre att den starkaste möjliga liberala regering skulle bildas — liberal i motsats till socialistisk. De radikalas råd löd: Starkaste möjliga samling, medan retsforbundet inte fattade någon ståndpunkt. H. C. Hansen fick därefter i uppdrag att söka bilda en majoritetsregering och förhandlade dagen efter i statsministeriet med partiernas representanter härom. Under förhandlingarna avböjde venstre och konservativa folkpartiet att gå med i en samlingsregering, och venstre avböjde att bilda en majoritetsregering tillsammans med socialdemokraterna, medan de radikala avvisade en uppmaning från Erik Eriksen att gå med i en liberal regering tillsammans med venstre och konservativa folkpartiet. Senare avrådde radikale venstre inför konungen från bildandet av en dylik regering men förklarade sig villiga att ge en ren venstreregering löfte om lojalt samarbete. Om de radikalas hållning sade venstres ledare Erik Eriksen: — Fastän valet pekar mot en liberal regering och de radikala gick till val på kravet om samarbete, får de liberala, som vann valet, nu inte samarbeta. Men skälet till att de radikala 370