Vad de sagt om varandra Krisförslagen, särskilt förslaget om tvångssparande, väckte våldsam uppståndelse över hela landet, och förbittringen vände sig mot radikale venstre och rets-forbundet som svikit sina egna borgerliga programpunkter och de löften de givit väljarna under valkampanjen. I pressen drog man åter fram de uttalanden ledande män inom de tre partierna gjort om varandra. Mycket typiskt i detta hänseende var ett uttalande som efter valet gjorts av radikale venstres ledare, f. inrikesminister nu ekonomiminister Bertel Dahlgaard till retsforbundets ledare, överläkaren, nu ministern utan portfölj Viggo Starcke. Dahlgaard sade: — Jag vill hellre dö en naturlig död än sitta i samma regering som det partiet! Ä andra sidan hade dr Starcke i folketinget strax före valet sagt om Bertel Dahlgaard: — Det är en nära till hands liggande konklusion att lägga huvudansvaret för de ekonomiska olyckorna i Danmark på den ärade medlemmen hr Berthel Dahlgaard. Han har suttit i det höga tinget i 37 år och ställt till olyckor! Det som finns kvar av socialliberalismen är rena skära socialismen och planekonomien. Jag vill, fortsatte Starcke, lyckönska hr Bertel Dahlgaard till det samarbete han efter valet kommer att få med socialdemokraterna, för det är uppenbarligen hans hjärtas innersta önskan, men ve befolkningen! Om Starcke hade för övrigt statsminister H. C. Hansen i folketinget sagt: . .en tråkig karl”, och den socialdemokratiske folketingsmannen Per Hækkerup sade i ett tal dagen före valet: — Retsforbundets politik är i egentlig mening reaktionär och asocial. Konservativ syn på den nya regeringen Under debatten i folketinget om den nya regeringens krisförslag drog konservativa folkpartiets ledare, borgmästare Aksel Møller, upp huvuddragen i bildandet av triangelregeringen. — Den 21 maj, sade Aksel Møller, var situationen sådan att det inte kunde bildas någon majoritetsregering. När retsforbundet anmälde sig till tjänstgöring lyckades den politik som radikale venstre bevisligen fört under lång tid, nämligen att förhindra det i och för sig ganska naturliga, ett led i en historisk utveckling, att venstres och konservativa folkpartiets samarbete blev starkare och starkare och förde dem samman i en regering under Erik Eriksens ledning. I själva verket hade radikale venstre tänkt sig att det skulle bildas en majoritetsregering bestående av socialdemokrater och radikaler, men de två partierna förlorade vid valet den faktiska majoritet de hade i föregående folketing. Den 16 maj kl. 15 på Amalien-borgs slott tillrådde de radikala att förhandlingarna om bildandet av en regering med bred bas skulle överlåtas icke till valets segerherre (Erik Eriksen) utan till den som förlorat valet (H. C. Hansen). Då tog radikale venstre ett avsteg från parlamentarismens grundprinciper. Och radikale venstre lät inte vid någon tidpunkt ledningen av dessa förhandlingar glida ur händerna på H. C. Hansen. Bertel Dahlgaard har ju aldrig någonsin hjälpt någon borgerlig regering till makten i Danmark med undantag för sådana situationer då socialdemokraterna inte gick att driva in i en regering eller just hade lämnat ifrån sig regeringsmakten (1950). I sitt tal, sade Aksel Møller vidare, att radikale venstre hade försökt försvara sig med att partiet erbjudit sig att stödja en ren venstreregering, vars bildande konservativa folkpartiet, som var och en visste, icke kunde och icke ville motsätta sig. — Men jag tror, sade Aksel Møller, att en sådan regering hade blivit en fånge hos radikale venstre. Jag tror att den endast kunde bildas under den förutsättningen att den skulle medverka till en politik som socialdemokraterna godkände. Radikale 372