Eftersom huvudanledningen, eller åtminstone en av huvudanledningarna, till den socialdemokratiska interpellationen var partimajoritetens ogillande av det sätt på vilket de fem ministrarna ur Skog-falangen plockats in i kabinettet, bör det kunna fastslås, att liksom Fagerholms regering i maj föll på de inre tvisterna inom socialdemokratien, så blev orsakerna till regeringen Sukselainens slutliga fall i grunden desamma. Den parlamentariska majoritet, eller det parlamentariska stöd, som regeringen oundgängligen hade behövt för att kunna genomdriva en effektiv plan för ekonomisk sanering, kunde inte uppbådas så länge Finlands största politiska parti på grund av inre uppgörelser inte förmådde lägga hela sin tyngd i vågskålen. Expeditionsministär tillträder Regeringskrisen blev rekordartat långvarig och löstes först den 29 november, sedan det bl. a. talats rätt allmänt om riksdagsupplösning och nyval som enda utväg ur det uppståndna dilemmat. När möjligheterna att bilda regering med betryggande majoritet småningom visade sig helt uttömda, valdes dock en annan problemlösning och riksbankens chef, den för sin ytterligt strama penningpolitik kände Rainer von Fieandt, övertalades att bilda en opolitisk expeditionsministär. Till denna kallade han sakkunniga, av vilka kanske inte alla var helt utan partipolitiskt förflutet men vilka dock samtliga kunde anses relativt litet belastade av sitt politiska förgångna. Naturligtvis var en sådan lösning av regeringskrisen bitter att svälja för riksdagen, medan allmänheten, av pressens kommentarer att döma, mottog den med känslor som liknade lättnad. Statsministern själv hade rykte om sig att vara omutligt konsekvent i sin kamp för penningvärdets stabilisering och förteckningen över hans regeringskolleger gjorde ett förtroendeingivande intryck av sakkunskap. Sedan parlamentarikerna misslyckats hoppades man alltså nu, att experterna skulle kunna utarbeta ett ekonomiskt program om vilket de politiska partierna, eftersom intet av dem längre var engagerat i regeringen och följaktligen, formellt sett, inte heller något parti stod i opposition, kunde bli eniga. Närmast på dagordningen fanns statförslaget antecknat och en förnuftig minskning av utgiftsposterna tedde sig som den rimliga och framkomliga vägen ut ur det ekonomiska dilemmat. Även inom riksdagen fanns tendenser som verkade hoppingivande. Riksdagsgrupperna överenskom innan riksdagen skildes åt för julferierna om en anmodan till regeringen att uppgöra förslag om ett s. k. nedskärningsprogram, avsett att bringa statförslaget i bättre överensstämmelse med landets faktiska ekonomiska resurser. Häri låg alltså ett halvt löfte från riksdagens sida om medgörlighet beträffande sådana besparingsåtgärder som regeringen kunde anse oundgängliga. Devalvering Det framstod under förra hälften av 1957 alltmera klart, att Finlands utrikeshandel blivit lidande på den övervärdering av finska markens värde i jämförelse med utländska valutor, som sedan länge hade varit ett faktum. Frågan om en devalvering av penningvärdet togs allt oftare upp till offentlig diskussion. Farhågorna för att en ny, kraftig inflationsvåg skulle följa i devalveringens spår, något man i Finland hade erfarenhet av från två tidigare devalveringar, 1945 och 1949, höll dock Finlands Bank tillbaka. Riksbankschefen och hans medarbetare ville ha så goda garantier som möjligt för att frukterna av en devalvering inte så gott som omedelbart skulle spolieras av ett snabbt fallande penningvärde i hemlandet. På sensommaren började det emellertid bli alltmera uppenbart att en mycket betydande arbetslöshet under vinterhalvåret skulle bli följden, om inte exportindustrien, varmed i främsta rummet avsågs trävaruindustrien, vars konkurrenskraft på världs- 380