Konungens kista fördes till slottskapellet, där tiotusentals personer defilerade förbi för att ge den avhållne monarken en sista hedersbevisning. Fem konungar och två presidenter följde konung Haakon på hans sista färd. Begravningens strålande inramning blev en kontrast mot Haakon VII:s eget tillbakadragna och enkla liv. Sorgetåget följde kistan till domkyrkan, där Oslos biskop, Johs. Smemo, höll sorgetalet, och fortsatte så till Akershus slottskapell, där biskopen förrättade jordfästningen. I domkyrkan var representanter för statsmakterna närvarande, på Akershus endast konungens närmaste. Klockan 12 stannade all trafik över hela Norge i en tyst minut, och strax därefter förkunnade kungas aluten från Akershus genom radion över hela landet att konungen lagts till vila i kryptan vid sidan av drottning Maud och kronprinsessan Märtha. Få konungar i Norges historia, om ens någon, hade fått en sådan plats i folkets hjärtan som Haakon VII. Folkkonungen kallades han i folkmun. När striden om unionsupplösningen kämpats till slut erhöll han som dansk prins erbjudandet om Norges tron. Han svarade med att kräva en folkomröstning som visade att folket verkligen ville ha honom — och han fick ett överväldigande förtroende-votum. Det är egendomligt att tänka på att en väsentlig del av det politiska motståndet mot kungadömet 1905 grundade sig på fruktan för att det norska folket var för litet för att rå med en hovmiljö i huvudstaden. Nu visste man att konungen till vardags hade en ytterst spartansk livsföring — från första stund rörde han sig fritt bland sitt folk och vann dess tillit genom sitt enkla och hjärtliga väsen. Men helt ett med sitt folk blev han först när han under åren 1940—1945 framstod som dess suveräne ledare under kriget. Hans entydiga nej till det tyska kapi-tulationsanbudet på Elverum i april 1940 var en stor statsmannagärning. I det ögonblicket visade han helt övertygande styrkan i sin personlighet. I politikernas läger rådde oro, tvivel och osäkerhet — men konungen stod orubbligt fast. Hans betydelse för den norska motståndsrörelsen under resten av kriget kan knappast någon egentligen föreställa sig. Stortingsvalet 7 oktober Det blev ett svagt deltagande i valen till nytt storting, och förskjutningarna blev inte heller betydande. I mandat erhöll arbetarpartiet en vinst på ett, medan kommunisterna förlorade två. På borgerligt håll fick högern en — för övrigt tur-betonad — mandatvinst på två, bondepartiet vann ett mandat, medan venstre höll ställningen och kristliga folkpartiet förlorade två. Ställningen i det nya stortinget blev alltså: arbetarpartiet 78, högern 29, bondepartiet 15, venstre 15, kristliga folkpartiet 12, kommunisterna 1. De flesta observatörer var eniga om att valresultatet måste tolkas som ett förtroendevotum för det föregående politiska styret och därmed en seger för arbetarpartiet. En annan intressant omständighet kan emellertid även utläsas av siffrorna när man jämför dem med tidigare vals: mellanpartierna såg ut att vara på jämn tillbakagång. Utvecklingen mot klarare politiska skiljelinjer och en enklare politisk konstellation stod utom allt tvivel. Myklehistorien I mars krävde norske riksadvokaten beslagtagande av författaren Agnar Mykles roman ”Sången om den röda rubinen” av den orsaken att de intima skildringarna i boken stred mot strafflagens bestämmelser om spridande av sedlighetssårande skrift. Aktionen ledde till en hetsig debatt, där från författarhåll enstämmigt häv- 386