Studentämnena Vårens studentskrivningar började den 10 mars med svensk uppsats. Följande ämnen gavs: 1) Psalmboken — en spegel för skiftande fromhetsriktningar. 2) Kunskapsproblemet i den nyare filosofiens historia. 3) Några förändringar i svenskt språkbruk under 1900-talet. 4) Arvet från antiken i svensk litteratur. 5) Hjaimar Gullbergs dikt Död amazon. 6) En statsman från antikens Grekland eller Rom. 7) De europeiska återverkningarna av de franska revolutionerna 1830 och 1848. 8) Några förgrundsgestalter i frihetstidens Sverige. 9) Dagspressens uppgifter och ansvar i det moderna samhället. 10) Den svenska industriens beroende av importerade råvaror. 11) Orsaker till arternas förändringar. 12) Något om isotoper och deras användning. 13) Komplexa metallföreningar. 14) Wolfgang Amadeus Mozart och hans musik. 15) Reklamen — dess mål och metoder. 16) Den moderna konsten — kritik och försvar. I stället för ämnet nr 2 fick abiturienterna vid Försvarets läroverk ”Vilka möjligheter finns att genom s. k. vänjningsövningar stärka soldaternas förmåga att motstå det moderna krigets psykiska påfrestningar”. Arvid Backlunds staty över Selma Lagerlöf, framställd som en lugn sagoberätter-ska, sittande på en anad sängkant. Vid detta tillfälle fann sig Bo Setterlind utestängd från gräddan kring statyn och på skämt bildades ”De utkördas klubb” där Tage Aurell inträdde som adjungerad ledamot. (Setterlind lovade också att skriva en novell med titeln ”Statyavtäcknin-gen”, och fram på höstkanten inflöt verkligen en sådan novell i dagspressen; den handlade om en berömdhet som kallades Hilma i Kroken.) I Karlstads domkyrka hyllades Selma Lagerlöf av representanter för de nordiska länderna, spirituellast av Philip Houm från Norge, och i predikstolen uppträdde så småningom också Harry Martinson och läste sin prolog ”Vildgåsresan” som slutade med orden: A ll myt och dikt har alltid älskat fåglar och henne som vi ärar här i dag skall alltid höra hop med unga resors flykt och mytens fågelskara. Det är lätt att höra Martinsons röst i dessa slutrader, och till och med det språkfel som faktiskt finns där förstärker bara intrycket av äkthet. (”. . . och henne . . . skall alltid höra hop . ..”) Om det första jubileet hade en nordisk och lite internationell anstrykning (med sådana gäster som Kagawa och ”Ingmarsdottern” Hol Kathrina Larsson från Jerusalem), så blev det andra jubileet mera en högtid för släkten och för hembygden. Hundraårsfirandet den 20 november började med herrgårdsfrukost på Mårbacka, enligt gammal tradition bestående av pannbiff med lök och risgrynskaka på samma tallrik. Minnestalet i Östra Ämterviks kyrka hölls med fin inlevelse av Sara Lidman, och efteråt var det kransnedläggning på den stora Lagerlöfska släktgraven i ett underligt blandljus av marschaller och oförmodat, nästan våraktigt solsken. En av kransarna var från Svenska akademien, för dagen företrädd av Anders Österling och Henry Olsson. Hur Selma Lagerlöf själv skulle ha reagerat inför årets energiska jubilerande kan man ana sig till, om man vet vad hon en gång svarade sin förläggare Karl Otto Bonnier. Han hade — full av entusiasm — skrivit: ”Ni är en gudabenådad människa!” Härtill svarade Selma Lagerlöf med torr humor och fullt bevarad fattning: ”Nu, då Ni är så nöjd med mig, känner jag mig mycket lugnare”. 72