Vid Svenska läkaresällskapets 150-årsjubileum i Stockholm i oktober var professor Hugo Theorells son marskalk och fick uppdraget att medaljera fadern. infektioner av paratyfustyp inträffade på skilda håll i landet, särskilt under sommaren och hösten. Den smittkoppsepidemi som började i Heidelberg i Västtyskland under december hade ännu vid årsskiftet ej berört vårt land. Nya läkemedel Till de nya läkemedel som under året särskilt uppmärksammades hörde chlotride (klortiazid), som visade sig vara ett utmärkt urindrivande medel främst vid vätskeansamling i kroppen beroende på sviktande hjärtverksamhet, men även ett hjälpmedel vid vissa former av blodtrycksstegring. Medel mot symtom vid psykiska sjukdomar av skilda slag tillkom i rask takt, men några epokgörande nyheter kan inte sägas ha framkommit under året. Det förekom en livlig diskussion om de antibiotiska läkemedlen (penicillin, tetracykliner m. fl.) särskilt med tanke på uppkomsten av mot sådana medel motståndskraftiga (resistenta) bakterier, som visade en tendens att öka. Vissa sjuk-vårdsavdelningar, där på grund av klientelets art sådana medel i stor utsträckning måst användas, uppvisade en stegring av antalet resistenta bakteriestammar bland både patienter, personal och lösöre. Detta förhållande framtvingade maningar om försiktighet i bruket av de antibiotiska läkemedlen, så att dessa viktiga vapnen icke skulle successivt bli obrukbara. ”Ofelbara medicinmän” Hovrättsrådet Per-Erik Fürst gick i en tidningsartikel i juli till storms mot att ”dogmen om ofelbarhet inom läkarkåren medvetet eller omedvetet skulle leva kvar i tillräcklig utsträckning för att man skulle kunna betrakta dess följder för omvärlden såsom i vissa sammanhang utmanande och stötande”. Efter att i förbigående ha berört ronderna på sjukhusen, som hovrättsrådet dock möjligen trodde kunna ha en positiv uppgift att fylla i sjukvården, upptogs kärnpunkten i förkunnelsen, nämligen ”de svårigheter, som alltjämt tornar upp sig för den som har intresse att få fastslaget om ett medicinskt misslyckande beror på att läkaren gjort ett fel eller har annan orsak”. Utgångspunkt var ett fall, som handlagts av medicinalstyrelsens disciplinnämnd, vilken kritiserades såväl till ställning som sammansättning samt med avseende på fattat beslut. I bemötanden av hovrättsrådets artikel påvisades disciplinnämndens karaktär av statlig institution och erinrades om dess sammansättning av två jurister, en journalist och två läkare. Efter ytterligare inlägg och bemötanden i denna fråga kom man så småningom över till den centrala frågeställningen, nämligen på vad sätt patienter, som under läkar- 90