J ordbruksregleringar m.m. Prisavtalet för jordbruket gäller för en period av 3 år från september 1956 till samma tid 1959. När ett nytt ”treårskontrakt” skall tecknas kommer säkerligen förslag att framläggas om nya metoder för jordbrukets inkomstlikställighet och kraven på rationalisering. Jordbruksåret 1958 gav på sitt sätt skolexempel på vad avtalets spärregler kan betyda i en tid med starka fluktuationer på världsmarknaden. Det var en av dessa, sexprocentregeln, som utlöste höstens förhandlingar. Regeln innebär att priserna om möjligt skall återföras till den ursprungliga producentprisnivån. Vidare får priserna endast i undantagsfall höjas till över 25 procent av varans importvärde. De inhemska priserna bör med andra ord inte ligga mer än 25 procent över världsmarknadspriserna. Det visade sig att om sexprocentregeln strikt skulle ha tillämpats borde jordbrukarna ha fått 210 miljoner kr. En lika strikt tillämpning av den s. k. 25-procentregeln skulle däremot ha nedbringat kompensationen till 50 miljoner kr. Själva hade jordbrukarna räknat fram en siffra på 137 miljoner kr. för ökade kostnader. Uppgörelsen beräknades tillföra jordbruket ett belopp av ca 120 miljoner, härav drygt 40 procent för växtprodukter och 60 procent för djurprodukter. Prisförbättringarna för jordbruket berörde konsumenterna direkt i fråga om potatis, kött, smör och ägg. I samband med valrörelsen tog de olika politiska partierna upp jordbruksfrågans lösning på längre sikt. Men debatten fick ändock en relativt undanskymd plats. För övrigt har jordbrukets treårskontrakt just haft till syfte att få prissättningarna mindre påverkade av politiska hänsyn. Stor uppmärksamhet väckte jordbruksminister Netzéns tal vid Arosmässan i Västerås, då han tecknade den framtida utvecklingen för jordbruket i mörka färger. Hans program kunde sammanfattas i kraven på att jordbrukets överproduktion måste minskas och att de efter en hård rationalisering återstående jordbruken skulle ge yrket tillräcklig lönsamhet. Dessa mål skulle kunna nås genom att öka jordbrukens areal i betydligt snabbare takt än hittills. Man måste vidare räkna med att lägga ner sämre jord och plantera den med skog samt övergå från mjölk- till köttproduktion. 1 pressdebatten efter Västeråsmötet underströks från högern att målsättningen för jordbrukspolitiken alltjämt bör vara den som riksdagen 1947 beslöt. En kärnpunkt i detta beslut var att jordbrukarna vid s. k. basjordbruk, 10—20 hektar, skulle ha inkomstlikställighet med industriarbetare i de lägre dyrorterna; men jordbruksministerns försök att höja arealgränsen för basjordbruk skulle innebära en radikal förskjutning i beräkningen för denna likställighet, särskilt som stora delar av vårt land inte har naturliga förutsättningar för jordbruk på 20—30 hektar. Det påpekades att takten för ytterligare friställning av arbetskraft från jordbruket måste vara beroende på om sysselsättning kan beredas densamma. Skördeskadeförsäkring Den stora frågan om skördeskadeförsäkring framlades i början av året. Den fick ett kritiskt mottagande såsom framgår av följande utdrag av några presskommentarer: Kostnaderna inger betänkligheter, trots att statsbidrag skall utgå med en tredjedel av premierna. Detta betyder en ny årlig utgift för jordbruket, som skall rymmas inom en redan hårt pressad ekonomi. Jordbrukets kostnader för skörde-skadeförsäkringen uppskattas till 32 miljoner kronor. Till denna summa skall läggas de 16 miljoner staten satsar i bidrag. Årskostnaden blir inklusive administra-tionsutgifterna 51 miljoner kronor. Det framhölls att de erfarenheter landets jordbrukare haft under 1950-talet visserligen talar för en lösning försäkringsvägen. 100