Hjalmar Alving E. Gust. Andersson Olof Andersson Sixten Anderson Hjalmar Alving, f. 1877, f. d. lektor. Han blev fil. dr i Uppsala 1916 och var 1918—1942 lektor i svenska vid Norra realläroverket i Stockholm. Åren 1919—1929 var han även studierektor vid Whitlockska samskolan. Han utgav bl. a. en litteraturhistoria för skolbruk jämte andra läro-och läseböcker och en översättning i fyra band av de gamla isländska släktsagorna. Genom seklernas Uppsala, ett annat av hans arbeten, var på sin tid mycket uppskattat och hans framställning av kalmarmålets ljudsystem var en av de första undersökningarna av en stadsdialekt. Död 5 augusti. E. Gust. Andersson, f. 1895, landshövding. Han var i sin ungdom järnarbetare, blev 1923 ledamot av landstinget för Södermanlands län och blev 1947 dess ordförande. År 1941 blev han socialdemokratisk ledamot av andra kammaren och 1948 av första kammaren. Under fem år var han ordförande i Svenska sjukkasseförbundet. Han utnämndes den 6 juni till landshövding i Södermanlands län efter Bo Hammarskjöld och tillträdde den 1 juli. Hans ämbetstid som landshövding blev mindre än fem månader. Död 24 november. Olof Andersson, f. 1884, f. d. filmdirektör. Han blev 1920 kassadirektör i Svensk filmindustri och efterträdde 1928 Charles Magnusson som verkställande direktör där. Vid ljudfilmens genombrott nedlade han ett stort arbete för att införa denna revolutionerande nyhet i den svenska produktionen och tog även initiativet till bolagets kortfilmsproduktion. Han var ordförande i Sveriges biografägarförbund, i Svenska film- och biografmannasällskapet och i Sveriges biograf-och filmkammare och blev 1935 vice president i Internationella filmkammaren. Död 24 november. Sixten Anderson, f. 1875, f. d. kamrer, gymnastikledare. Han anställdes 1903 hos Grängesbergs-koncernen, där han vid sin avgång 1940 var kamrer. Redan 1895 blev han medlem av KFUM:s i Stockholm gymnastikavdelning, blev 1896 idrotts-instruktör och 1902 ledare för pojkgymnastiken. Under åren 1903—1945 förde han fram sin världsberömda elittrupp i legendariska uppvisningar inom och utom landet, var KFUM-gymnasternas ordförande under ett halvt sekel och ordförande i Stockholms gymnastikförbund 1934—1947. Under 40 år var han vidare ledamot av Svenska gymnastikförbundets styrelse. Död 12 juli. Victor Arendorff, f. 1878, poet, litteratör. Han blev kallad ”den siste klarabohemen” och hade länge varit en nästan legendarisk gestalt såsom även framgår av Nils Ferlins dikt ”På Arendorffs tid”. I sina sporadiska böcker gav han realistiska bilder från storstadslivet. År 1957 erhöll han Club de Frances litteraturpris med anledning av att han som den förste i svensk press uppmärksammat Francis Carco och även andra franska författare. Död 16 februari. Erik Arrhén, f. 1899, lektor, riksdagsman. Han blev fil. dr 1929 och tog under ungdomsåren livlig del i högerns ungdomsrörelse bl. a. som redaktör för Ungsvensk lösen, innan han ägnade sig åt lärarbanan. Han blev 1939 lektor i Haparanda och 1940 i Uddevalla. Sedan 1943 representerade han högern i första kammaren. Han utgav ett Jämtland, genomgick Konstakademien 1915—1919 och studerade sedan pa kontinenten och i England. Han var lärare i perspektiv vid Konsthögskolan 1941—1955 och var från 1944 intendent vid Sveriges allmänna konstförening. Han är representerad i Nationalmuseum, på Waldemarsudde och i andra museer. 1 Svenska Dagbladet skrev dr Gotthard Johansson bl. a.: ”Med Karl örbo har svenskt konstliv förlorat en av sina verksammaste och trognaste tjänare. Han var, skulle man kunna säga, en klockarfar som skulle allting bestyra, och han gjorde det med en arbetsvilja och plikttrohet som man kunde lita på. Men för mångsidigheten i hans praktiska gärning får man inte glömma hans eget konstnärskap. Det var visserligen länge sedan man såg något av honom själv på de otaliga utställningar han anordnade. Men åtminstone för en som tillhör hans egen generation står hans måleri i friskt minne som ett frasfritt uttryck för en realistisk verklighetsskildring. Den bild han i sina bästa verk givit oss av svensk sommar och svensk ungdom bär som hela hans personlighet det äktas prägel.” 271