PIUS XII OCH HANS GÄRNING Påven Pius XII, Eugenio Pacelli, avled den 8 oktober i sommarresidenset i Castel Gandolfo sydöst om Rom, vid Albanosjön, 82 år gammal. Han hade drabbats av två hjärnblödningar med två dygns mellanrum. Romaren Eugenio Pacelli tillhörde en italiensk juristsläkt, som i generationer hade tjänat Vatikanen. Han fick sin skolutbildning vid det berömda gymnasiet Collegio Romano, visade där utpräglad intellektuell läggning och tog 1901 doktorsgraden i teologi och kanonisk rätt. Två år tidigare hade han prästvigts. Han blev 1909 professor vid Accademia dei nobili ecclesiastici och deltog i arbetet på kodifierandet av den kanoniska rätten. Är 1917 blev han nuntie i München och 1920 tillika i Berlin. Denna verksamhet inom den påvliga diplomatien ledde till konkordaten med Bayern 1924 och med Preussen 1929. Sistnämnda år erhöll han kardinalsvärdigheten, och 1930 efterträdde han P. Gasparri som statssekreterare, det vill säga ”utrikesminister”, i Vatikanen. Vid sidan av den åldrande påven Pius XI, vars hälsa var vacklande, utövade Pacelli ett starkt inflytande. Till påve valdes han den 2 mars 1939 efter blott en dags konklav. Han fortsatte företrädarens måttfulla politik och gjorde under andra världskriget stora ansträngningar för fredens sak. Mot samtidens totalitära politiska läror tog han likväl vid många tillfällen ställning. ”Diplomaten på Petri stol” hade företagit vidsträckta resor i Europa samt i Nord- och Sydamerika. Förutom latin och grekiska behärskade han de stora levande kulturspråken och ägde över huvud taget en omfattande humanistisk bildning. I samband med det heliga året 1950 lät han utföra stora ombyggnadsarbeten vid Petersplatsen, och utgrävningarna under Peters-kyrkan tillkom på hans initiativ. Hans hälsa bröts av en svår sjukdom 1955, men ännu långt därefter sökte han ihärdigt fylla sin tunga uppgift. Hans personlighet hade drag av stränghet och någon egentlig själasörjare var han ej, men hans av asketisk livsföring präglade gestalt kunde utstråla en värme, som gjorde djupt intryck på de otaliga människor, som han mottog i audiens. 281