FILMÅRET Av ELLEN LILIEDAHL Antalet svenska filmer sjönk katastrofalt under 1959. Slutsiffran är mindre än hälften av den under många tidigare år vanliga, ett faktum som möjligen bidrog till att nöjesskatten sänktes från 38 till 33 procent från 1 juli. Huruvida denna obetydliga lindring kommer att medföra resultat för den hårt beträngda produktionen återstår att se — biografägareförbundet anser sålunda att en sänkning till högst 15 procent eller helt enkelt ett slopande av nöjesskatten vore berättigat med hänsyn till inte blott den svenska produktionen utan även till den med cirka 30 procent reducerade besöksfrekvensen på biograferna sedan 1956, det sista TV-fria året. Det blev sålunda ett mycket magert svenskt filmår, tyvärr inte bara kvantitativt. De två filmer Ingmar Bergman gjorde under året sparades för premiär 1960 — medan pressrosor och utmärkelser åt hans tidigare filmer utomlands fortfor att regna över den svenske författaren-regissören. Någon riktig topp kunde därför icke antecknas i 1959 års inhemska filmannaler och repertoaren innehöll mest lättgods av varierande kvalitet. Göran Gentele fortsatte emellertid som självständig filmskapare i den lätta genren med ett flott, fingerfärdigt iscensatt och högeligen roande lustspel, Sängkammartjuven, en aning grövre i effekterna än fjolårets succé men likväl buret av ovanligt luftigt humör. Paret Stenberg—Kulle glänste i de tacksamma huvudrollerna. En mera stillsam men elegant äktenskapskomedi i regi av Kenne Fant, Den kära leken, röjde såväl mild satirisk skärpa som god situationskomik i fantasifull inramning, medan publiksuccéer som Hasse Ekmans Fröken Chic och Ame Mattssons Får jag låna din fru? gick i mer beprövad lustspelsanda och stil. Mattsson fick också en påfallande publikframgång med den fjolliga, färgrika och flyhänta mördarkomedien Ryttare i blått, medan Lars-Eric Kjellgrens Brott i paradiset på grund av sin klena story knappast kunde tillfredsställa deckarfilmentusiasternas anspråk. En på sitt sätt remarkabel regidebut var Olle Hellboms första dramatiska långfilm, som han ägnat det aktuella ämnet Raggare. Att filmen innehålls- och tendensmässigt var blek och intetsägande kunde icke fördölja Hellboms talang att bygga upp ett manuskript och behandla det i bild. En mycket apart långfilm presenterades också av experimentatorn och dokumentärfilmaren Peter Weiss med Hägringen, ett bildkalejdoskop kring en på Stockholms gator irrande yngling, vars innebörd visserligen översteg vanligt folks fattningsgåvor men som otvetydigt gav besked om upphovsmannens förmåga av bildmagi och stämningssuggestion. Hans rent tekniska kunnande och originella motivbehandling borde kunna komma till sin rätt även i mindre svårtydda sammanhang. Amerikansk film — i sedvanlig flödande omfattning — kunde inregistrera åtskilliga framgångar hos både publik och kritik. Framtidens atomkrig hade inspirerat till ett par seriösa dramer, sobert framställda och spelade men innehållsmässigt diskutabla, På stranden och De sista människorna. Anne Franks dagbok återberättades i en föredömligt vårdad film, som dock skulle ha vunnit på bättre besättning av titelrollen. En ganska utsökt komedi med allvarsbotten var Jag och översten, där gycklaren Danny Kaye gjorde ett mycket fint porträtt av den judiske flyktingen i Frans Werfels roman. Ur mängden av kriminalfilmer kan utskiljas Brottslig drift och Jag vill leva, vilka både behandlade autentiska fall ur den amerikanska brottskrönikan med klart ställningstagande mot dödsstraffet. En frän 154