KONSTLIVET Av LARS ERIK ÄSTRÖM I december öppnades Nationalmusei portar för en av de mäktigaste och mest imponerande utställningar som någonsin besökt Sverige, ”Stora spanska mästare”. Det blev en ståtlig avslutning på konståret i Stockholm och ett evenemang, med vilket inga andra av årets konsthändelser kunde tävla. Inte bara från Prado och Escorial utan från ryktbara privata samlingar med hertigens av Alba i spetsen kom de förnämliga konstverken och inte bara Spanien hade lämnat bidrag. Offentliga och enskilda samlingar i Europa och USA hade lånat ut många oersättliga skatter. Så kunde också Stockholmspubliken hemma i vinterrusket få uppleva en storartad kavalkad av Spaniens på en gång glödande och nattsvarta konst med dess fängslande blandning av iskallt verklighetsstudium och den mest brinnande fanatism. Från den tidiga katalanska medeltiden till 1500-talets Toledo med El Greco och 1600-talets Sevilla och Madrid med Zurbaran, Velazquez, Ribera och Murillo sträckte sig det magnifika urvalet för att kulminera med Goya. Vår egen tids store spanske mästare Picasso var inte med på Nationalmuseum. Honom hade vi fått uppleva tidigare under hösten i en stor kollektion oljemålningar, när Svensk-franska konstgalleriet invigde sina eleganta nya lokaler vid Drottninggatan dit det flyttat från Arsenalsgatan. Under våren hade galleriet kunnat fira en både publik- och försäljningssuccé med att visa fransk-kanadensaren Riopelles charmerande och färggnistrande måleri. De nya frisläppta och flödande tendenserna i måleriet, den temperamentsfulla handskriften och materialberusnin-gen, som går fram på bred front över hela världen, satte i stor utsträckning sin prägel på utställningslivet. De kunde studeras på Galerie Blanches visning Paris 1959, där den unge spanjoren Saura dominerade, och på Riksförbundets för bildande konst vandringsutställning Kring spontanismen, som bland andra presenterade Arnal och Dubuffet. En hel rad unga svenska konstnärer, Inger Ekdahl, Öyvind Fahlström, Rune Hagberg och Carl Fredrik Reuterswärd exempelvis, hade separatvisningar som belyste deras personliga variationer av internationella uttrycksmedel. På en polsk utställning i Konstakademien var dessa tendenser helt sanktionerade; spontanisten Kantor visade några dominerande målningar. Till glädje för balansen i konstlivet hade de aktuella utländska inslagen också en del avgjort motsatta tendenser. Artek visade skulpturer och gobelänger av Jean Arp, en utställning som var liten i omfånget men helt grandios i sin verkan. Natur och enkelhet och formfulländning var dess kännetecken. Moderna museet under K. G. Hulténs initiativrika ledning lät oss plågas och torteras av Matta, den i USA och Paris målande chilenaren som har gjort surrealismen till något nytt och skrämmande. Han visade oss människan i sputnikåldern, stålmannen ut-och invänd som ett offer för såväl urgamla riter som för vår egen tids känslokyla och omåttliga självhävdelse. Trots den antiestetiska hållningen kunde hans jättemålningar fascinera, men då blev det tack vare en sorts barockverkan. Tre minnesutställningar över bortgångna svenska målare imponerade i både omfång och kvalitet. Moderna museet hyllade Otte Skölds konstnärskap i alla dess olika faser från den unge kubisten till den hållfaste realisten, och i Konstakademien återupplivades Isaac Grünewalds festliga expressionism och Emil Johanson-Thors verklighetsnära naturskildring. Liljevalchs konsthall högtidlighöll 50-årsminnet av den moderna svenska konstens genombrott med den stora vårutställningen 1909 års män, och under hösten kunde konsthallens besökare få uppleva tre seklers svenska grafik på en sannskyldig mastodontutställning. I de olika konstgallerierna 230